Lee Harper: To Kill A Mockingbird (Dödssynden)

Det här är en bok som jag tror att snart sagt varenda amerikan född efter 1970 har läst och analyserat någon gång under sin skoltid. När The Congress Library i början av 90-talet hade en omröstning bland läsare i USA om vilken bok som haft störst betydelse för dem i livet, var det bara bibeln som fick fler röster än To Kill a Mockingbird. I år är det 50 år sedan boken gavs ut och det har uppmärksammats både i USA och här i Sverige, där den svenska översättningen, Dödssynden, kommit ut i ny pocketupplaga.

Jag får erkänna att jag hade ganska vaga begrepp om vad boken handlade om, men när jag väl börjat läsa, kunde jag inte sluta. Det bär mig emot att berätta för mycket om bokens intrig, eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för den som ännu inte läst denna moderna klassiker, så jag ska göra mitt bästa att inte avslöja för mycket!

Dödssynden utspelar sig i en liten amerikansk stad, Maycomb, Alabama, under några år i mitten av 30-talet. Scout och hennes några år äldre bror, Jem, lever tillsammans med sin far, ortens advokat Atticus Finch. Mamman är död. Till sin hjälp i hushållet har de sin svarta hushållerska, Calpurnia, som av pappa Atticus givits mer eller mindre fria händer att delta i barnens uppfostran. Scout är en pojkflicka som hänger sin bror i hasorna och leker samma lekar som han gör. De lever ett relativt bekymmerslöst liv, där det mest spännande är grannhuset som bebos av herr Radley. Det sägs att herr Radley har en son, kallad Boo, som lever instängd i huset. Ingen har någonsin sett honom, vilket har en skrämmande effekt på Scout och Jem, som alltid springer förbi Radleys hus så snabbt de bara kan. Detta bildar bakgrund till ett av bokens teman som rör sig kring de förutfattade meningar människor kan ha om andra, till största delen baserat på fragment av rykten som går i ett litet samhälle. Ett annat tema, rör den rassegregation som har ett starkt fäste i den amerikanska söderns 30-tal. När Atticus Finch får rollen som försvarsadvokat till en svart man som åtalas för våldtäkt av en vit kvinna, synliggörs beteenden och åsikter i det lilla samhället som hittills inte varit helt tydliga för Scout och Jem. Som ett ytterligare raster ovanpå de här händelserna läggs också en diskussion om olika samhällsklasser. Vem står högre på samhällsstegen och varför? Familjen till den kvinna som sägs ha våldtagits ses som ”white trash” av sin omgivning. Ändå är hennes ord mer värt en det som kommer från en skötsam och omtänksam svart man.

Jag trodde att detta var en ungdomsbok innan jag började läsa den, men ser att biblioteket kategoriserat den som en vuxenroman. Jag skulle nog karaktärisera den som "både och" och jag förstår varför den blivit så populär. Det är en mycket vackert berättad historia. To Kill a Mockingbird får sägas passa väl in i den kategori som ibland brukar betecknas ”coming of age novel”. Mot slutet av boken konstaterar Scouts nio-åriga jag att ”As I made my way home, I thought Jem and I would get grown but there wasn’t much else left for us to learn, except possibly algebra.” Som läsare är man böjd att hålla med henne.

J D Salinger: Räddaren i nöden

Salingers Räddaren i nöden är en superklassiker. Den gavs ut 1951 och sägs förebåda den tonårskultur som växte fram under decenniet som föjde. Även om Räddaren i nöden inte ursprungligen var tänkt som en ungdomsroman i första hand, kom den att få stort inflytande på ungdomslitteraturen framöver, också den svenska.

J D Salinger använder sig av en 17-årig jagberättare och ett ungdomsspråk fyllt av slang, favorituttryck och svordomar.  Jag har läst den ursprungliga svenska översättningen av Birgitta Hammar och de uttryck som används känns lite omoderna, men säkert helt rätt för tiden. Nästa gång jag läser den (vilket blir den fjärde eller femte gången) ska jag definitivt sikta in mig på den nyöversättning som Klas Östergren gjorde för några år sen.
Berättelsen i Räddaren i nöden består till största delen av huvudpersonen Holden Caulfields egen beskrivning av tre kritiska dygn som inträffade ett år tillbaka i tiden. Hans berättelse inleds just när han ännu en gång blivit utskickad från en av de fina skolor hans förmögna föräldrar sänt honom till. Det är strax innan jullovet, och Holden bestämmer sig för att ge sig av tidigare från skolan för att tillbringa några dagar på egen hand i New York, innan han återvänder hem till föräldrarna. Redan i början av boken antyds att Holden befinner sig på ett behandlingshem av något slag. Både ett psykiskt sammanbrott och TBC antyds vara anledningen till detta. Av den något kaotiska redogörelsen för de lika kaotiska dygnen i New York, böjs man som läsare att se det förra som det mer troliga alternativet.

Holden befinner sig mitt emellan barndomen och vuxenvärlden. I New York ägnar han sig åt ”vuxenaktiviteter”. Han besöker nattklubbar och barer, han tar upp en prostituerad på sitt hotellrum och han går på date med en gammal flickvän. Hela tiden upplever han så gott som alla människor han möter som obehagliga och de gör honom ”nere” på ett eller annat vis. De enda som inte gör honom besvikna är kvinnor i hans mammas ålder och barn. Däremot talar han mer eller mindre illa om alla gamla skolkamrater. En natt åker han hem till en gammal favoritlärare i engelska, som tar honom på allvar och försöker ge honom några goda råd. Men när Holden vaknar på hans soffa mitt i natten och märker att läraren sitter och stryker honom över håret, blir Holden uppjagad och flyr från lägenheten. Inte ens denne man är fullständigt att lita på.

Holdens älskade lillebror Allie dog precis när Holden var 13 och på väg in i puberteten. Han fick aldrig någon hjälp att bearbeta den stora sorgen. Sedan dess verkar han haft svårt att knyta an till människor och visar nu i stället förakt för eller irritation på andra människor och deras svagheter, ofta deras ytlighet. Föräldrarna är så pass välbärgade att de kunnat skicka iväg honom till den ena fina internatskolan efter den andra. Men Holden Caulfield har gjort vad han kunnat för att ”straffa ut” sig från dem alla. På samma sätt straffar han ut sig i sina relationer till andra människor. Alla skolkamrater som dyker upp i berättelsen beskrivs som osympatiska eller äckliga. I något fall har det till och med gått så långt att han fått lov att byta rumskamrat. Trots att han ibland känner sympatier eller ansvar för somliga av sina skolkamrater skyddar han sig genom att poängtera deras många defekter. Ingen får komma nära. Detta måste vara extra svårt under den tid i livet då grupptillhörighet är så viktigt och man inte gör annat än speglar sig mot sin omgivning för att få bekräftelse och ledtrådar om hur man ska vara. Holdens kris verkar till största delen handla om en ovilja att gå in i den manliga världen och att acceptera de beteenden och värderingar som gäller där.  Holden Caulfield har helt enkelt inte riktigt kraft över att ta sig an det arbete det utgör att gå från barn till vuxen.

Jag upplever boken som ganska avancerad i formen och möjligen något komplicerad för den genomsnittliga tonårsläsaren. Men kanske har jag bara glömt bort vilka böcker jag själv läste i den åldern. Dessutom var ju inte boken ursprungligen avsedd för en yngre publik, utan Salinger skrev den helt som en ”vuxenroman”. Det var först efter publiceringen som det visade sig att den fick så många yngre läsare.

J M Coetzee: Onåd

Onåd handlar om universitetsläraren David Lurie som inleder en sexuell relation (ja, han vill förstås själv kalla det en kärleksrelation, men det köper inte jag) med en av sin unga elever. Detta uppdagas och Lurie måste lämna sin tjänst. Han flyr Kapstaden för ett besök hos sin dotter Lucy som lever ensam i ett gammalt hus på landet. Hos Lucy händer saker som totalt ändrar Davids perspektiv.

Jag är väldigt kluven till den här boken. Från nästan första början tycker jag att den är gubbsjuk och jag stör mig på fixeringen vid "mannens lidelse" något enormt. Men när David kommer till landet och hans och Lucys tillvaro rubbas ur sina cirklar på ett dramatiskt sätt, kommer ett långt stycke i boken som är alldeles trollbindande. Coetzee skildrar de stora omsvängningarna i förhållandena mellan människor som skett och sker i Sydafrika efter apartheids upphörande. Det är otroligt intressant och påminner mig om en teaterföreställning jag såg på Elverket för ett par år sen, Groundswell, som behandlar samma tema.  I Coetzees skildring, läggs en extra dimension till. David ser allt ur ett intellektuellt storstadsperspektiv, medan Lucy har en mer pragmatiskt (och uppgiven?) syn på sakernas tillstånd. Det är otroligt bra skildrat och man har som läsare inte svårt att förstå båda sidors syn på saken. Men så kommer en ny gubbsjuk episod och förtrollningen bryts för min del.

I rättvisans namn får sägas att Coetzees språk rakt igenom hela berättelsen är avskalat, tydligt och mycket, ska man kalla det rogivande? Ja, det finns ett slags lugn i språket, oavsett vad som skildras, som är väldigt behagligt. Synd bara att jag inte tilltalas särskilt av hans skildring av "den manliga lidelsen".

Harry Kullman: Den svarta fläcken

Harry Kullmans Den svarta fläcken från 1949 anses vara den första moderna svenska ungdomsboken. Och Kullman ses som en av de stora ungdomsförfattarna i Sverige. Det här är den första boken av honom jag läser.

Bokens huvudperson är Barbro Levander som bor i en enrummare på Söder i Stockholm tillsammans med sin äldre bror Daniel och de ständigt bråkande föräldrarna. Barbro är ambitiös och läser engelska på kvällarna efter jobbet som springflicka hos en modist. Hennes äldre bror Daniel får kicken från sitt jobb som springschas efter att han försnillat pengar från sin arbetsgivare. I bekantskapskretsen ingår Stöten, en smågangster som utövar en farlig lockelse på Daniel med sin ständiga tillgång på pengar och sitt självsäkra sätt. Daniel vill också ha pengar och helst vill han slippa förtjäna dem på ett ”vanligt” jobb. Barbro oroar sig för sin älskade bror, och för att kunna hålla ögonen på honom hänger hon med när Stöten dyker upp i en ”lånad” bil tillsammans med brodern och hans kompis. Den utfärden slutar med polisjakt, en kraschad bil, en sommarstugevandalisering och dåligt samvete hos Barbro. Det dåliga samvetet tilltar följande dag när hon får se i tidningarna att de poliser som jagade dem ligger allvarligt skadade på sjukhus efter att ha krockat med en lastbil. Ändå kan hon inte låta bli att hänga med igen när killarna något senare bestämmer sig för att stjäla nylonstrumpor i en butik i Mälarhöjden. Hon har dock en egen hemlig plan i bakfickan.

Jag har lite svårt för den något uppjagade tonen i boken. Det känns lite som att läsa ett synopsis till något slags action-rulle. Visst förekommer också några skildringar av mellanmänskliga relationer, men det är ändå äventyret som dominerar. Och när det handlar om känslor och inre monologer kring rätt och fel, är det till största delen flickan Barbros tankar som skildras. Kullman, som använder sig av en allvetande berättare, ger sig inte in på några mer omfattande sonderingar av de manliga protagonisternas känslo- och tankeliv. Han har däremot ett tydligt klassperspektiv i sin skildring av ungdomarna som kommer på glid. Det är ingen slump att de tillhör arbetarklassen. De känner sig i underläge. Ett underläge som de hanterar på skilda sätt. Barbro vill ”ta sig upp” och studerar därför på kvällstid efter sitt arbete, medan Stöten anser att han redan har en stor svart fläck på sig som han aldrig kommer att kunna bli fri ifrån. Därför kan han lika gärna fortsätta på brottets bana och därigenom skaffa sig det han vill ha. Han drömmer om att bli en framgångsrik ”gangster”, en spindel i nätet som har underordnade som utför de kriminella handlingarna åt honom.

Kullman kritiserades för att han inte tog nog tydligt avstånd från den ungdomsbrottslighet han skildrar i sin bok och folkbiblioteken ville därför inte köpa in den. I senare upplagor reviderade han berättelsen för att möta kritiken. Den version jag läst är en tredje översedd upplaga från 1973. Det skulle vara mycket intressant att få läsa de två tidigare upplagorna för att se vad som ändrats!

Muriel Barbery: Igelkottens elegans

Det här är en sån där bok som kryper fram från ingenstans och blir en världshit. Från början trycktes den i några få tusen exemplar, men den fann sina läsare ändå. De berättade för andra om boken och vips hade den tryckts i nya upplagor, översatts till hur många språk som helst och gjort sin författare rik på kuppen!  Så kan det gå.

Igelkottens elegans utspelar sig i ett fashionabelt hus i Paris. I portvaktslogen bor änkan Madame Michel. Några trappor upp i en av de 400 kvadratmeter stora våningarna bor den 12-åriga flickan Paloma Josse med sin familj.  Båda två är ovanligt intelligenta och intresserade av filosofi. Madame Michel håller sitt läsbegär och sin bildning dold för fastighetens snorkiga invånare. Hon ser till att tv:n står på i det yttre rummet i bostaden och skvalar, så att ingen ska kunna misstänka att hon fördriver fritiden med något djupare än tv-såporna.  Paloma å sin sida är desillusionerad och har bestämt sig för att begå självmord och sätta eld på lägenheten när hon fyller 13. Madame Michel och Paloma turas om att berätta om sina liv och om de andra invånarna i huset där de bor.

Som den frankofil jag är tyckte jag mycket om den här boken och skulle vilja beskriva den som en lite udda feel-good-roman kryddad med lite filosofi och finkultur och med ett slut som inte är för sockersött. Allt i en mycket fransk förpackning.

Murakami - vad är vad?

Nu har vi alltså läst Sputnikälskling, och mycket finns att säga om denna bok...! Genast när jag började läsa den tyckte jag om den. Det är ett skönt flyt i berättandet och boken har en egen och speciell ton, nästan som ett eget universum dit man får tillträde. Mycket handlar detta om författarens språk, tror jag. Murakami kan konsten att frammana oväntade och träffsäkra bilder som sätter igång fantasin, och många av formuleringarna i boken fick mig att småle. Som när Sumire liknar upplevelsen av att läsa sina egna texter vid den ”fadda känsla som man får när man tittar långt bortifrån på ett par smutsiga strumpor som man just har tagit av sig och som ligger där på golvet”. Eller när huvudpersonen, K (jag lyckas inte hitta hans riktiga namn någonstans, någon annan som har gjort det?) beskriver sin känsla av saknad och sorg: ”Jag kände mig som en meningslös insekt som utan anledning, utan planer, utan övertygelse bara trycker sig platt mot en hög stenmur en stormig natt.”. Exemplen är många! Personerna är också fint tecknade, med bara lagom mycket information för att man ska få en tydlig bild och sen kunna fylla i luckorna själv. Det finns ett fräscht och nästan lite naivt drag i berättandet, som får mig som läsare att känna att jag ser saker för första gången. Mycket sympatiskt tycker jag.


Nu är jag ju en sån person som så hemskt gärna vill förstå saker. Inte helt lätt när det gäller denna bok, vilket blir tydligare och tydligare ju längre man kommer i historien. I början verkar det som en ganska enkel berättelse, men det blir mer och mer komplicerat. Jag måste nästan börja med händelseförloppet. Vad är det då som egentligen händer? Huvudpersonen K berättar om sin starka vänskap med den unga Sumire. De två träffas på universitetet och blir mycket nära och förtroliga vänner. K blir genast förälskad i Sumire, vilket är obesvarat. De ägnar sig åt att prata om allt, bla de texter som Sumire skriver eftersom hon vill bli författare. Sumire träffar snart en äldre, gift kvinna, Myu, och blir otroligt förälskad för första gången. Sumire och Myu blir goda vänner och Sumire börjar arbeta för Myu på hennes företag. På en resa utomlands hamnar de till sist på en Grekisk ö, där det efter ett misslyckat förförelseförsök blir klart att Myu inte kan besvara Sumires passion. Därefter försvinner Sumire spårlöst. K anländer på Myus uppmaning för att söka efter Sumire, utan resultat. K återvänder efter ett tag hem och hans liv fortsätter som förut. Sumire förblir försvunnen, och han återser inte heller Myu.

På ett plan är detta en berättelse om ensamhet, och om allas vår situation som människor på jorden. Vi är som satelliter, döda metallklumpar, som svävar omkring i olika banor genom rymden. Vi kan följa med varandra en bit på vägen men inte mer. Skildringen är tragisk på ett lågmält sätt, och mycket berörande. Nästan alla personer som vi möter i boken verkar drabbade av denna ensamhet och kontaktlöshet. K beskriver hur han som liten föreställt sig att han var hemligt adopterad och hans riktiga familj fanns någonstans i ett litet vanligt hus. Där skulle han bli förstådd och kunna känna närhet. Myu lever i ett äktenskap utan fysisk närhet. Tom K:s älskarinna berättar i slutskedet av boken om hur hon känner det som att det inte finns något kvar att prata om. I den lilla historien om hennes son, kallad Moroten, kan man också läsa in en ung människas situation i en familj som slutat att fungera.

Ensamhet alltså, och olycklig kärlek. Historien är också ett klassiskt triangeldrama med lite råttan på repet-känsla. Alla är olyckligt kära på något plan, deras känslor blir inte besvarade på det sätt som de skulle önska. Men sen är det ju så mycket mer. Ett genomgående tema handlar om ”den andra världen”, spegelvärlden, och verklighetens beskaffenhet. Och om att bli en annan person. Detta är något som nästan alla i boken råkar ut för. Boken vimlar av beskrivningar av hur någon på ytan ser ut som samma person, men egentligen har han blivit en annan. Sumire beskriver tex känslan av att ha fallit sönder och sen blivit hopplockad igen, lite huller om buller. Vad handlar detta om? På ett psykologiskt plan kan man få ihop det med ensamheten. Vi är alla främlingar inför varandra, även inför de som är oss närmast. Kanske också för oss själva?

I en förlängning av detta, handlar romanen också om skrivande, och litteratur. Det känns som att mycket av nycklarna till romanen finns i Sumires två texter. De handlar ju om tudelningen av tillvaron, och om akten att skriva som ett sätt att förhålla verkligheten. Att skriva eller att drömma. Någon säger också, om det är K eller Sumire, det minns jag inte, att de inte kan se skillnaden på det som finns och det som inte finns. Gränsen mellan det yttre och det inre är svår att urskilja. Varför försvinner egentligen Sumire, vad är det som händer? Kanske förändras hon och försvinner på så sätt ut ur K:s liv? Kanske fanns hon aldrig i verkligheten, utan bara i K:s huvud, eller hans litterära skapelse? På ett sätt känns det som att alla de tre huvudpersonerna går i varandra, är sammanblandade. Sumire säger ju också i deras sista telefonsamtal att de är som samma person, ”du är jag och jag är du”. Här skulle man kunna tänka mycket och länge känns det som… Resonemanget om skillnaden mellan tecken och symbol känns också viktigt, varför säger Sumire på slutet att hon står i en ”telefonkiosk som är som ett tecken”?

Det som är starkast för mig i upplevelsen av boken handlar dock om berättelsen om K:s förlust. Känslan på slutet när han är ensam kvar och livet fortsätter, på ytan precis som förut. Men inte för honom själv. ”Någon, något inom mig hade gett sig av. Med nerböjt ansikte och utan ett ord. Dörren hade öppnats och stängts. Ljuset hade släckts.” När K förlorar Sumire förlorar han en del av sig själv. Smärtan som genomsyrar bokens sista partier är stark.

Jag tänker att boken också handlar om att vara sann mot sig själv. Sumire skriver att hon slipade en kniv och skaffade sig ett hjärta av sten. Som att en del av Sumire dog, precis som en del av Myu dog i upplevelsen med den sexuella förnedringen. Hoppet lever kvar i mötet mellan K och Moroten. När K kan öppna sig för honom händer något, livets låga tänds igen i hans ögon.

Det vore himla kul om några av er andra som läst boken kunde kommentera. Håller ni med om något av det jag skrivit? Eller tänker ni helt annorlunda? Och vad säger ni om katterna?

Gårdagens möte och nästa

Vid gårdagens möte hos Tina kunde vi hälsa en ny medlem välkommen till vår "hemliga bokklubb" som hon kallade den: Välkommen Katarina! Kul att ha dig med!

Av oss som var närvarande var det bara Sofia som hunnit läsa klart boken. Kerstin ska försöka hinna plita ihop ett inlägg, så att de som inte kunde delta eller inte läst färdigt i tid till mötet kan diskutera också!

Nästa möte blir efter jul hemma hos Sofia. 20 januari är på förslag som datum.  Hoppas det funkar!
Karl Ove Knausgård är det som ska avhandlas då. Eller hans bok Min kamp. Eller både och.

Majgull Axelsson: Is och vatten, vatten och is

I min andra bokklubb har vi precis läst Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is.  Måste erkänna att jag inte var helt "super excited" över bokvalet, utan mer åt det lite ljumma hållet. Visserligen minns jag Aprilhäxan som en omtumlande läsupplevelse, men när jag sedan gav mig på Slumpvandring orkade jag inte alls med att slutföra den.  Hade också för mig att Is och vatten... fick ganska mixad kritik. (Ändå hade jag den hemma i bokhyllan, så i något läge måste jag ju ha tänkt att jag skulle läsa den?) 

Nåväl, efter att ha avslutat den sent i lördags kväll, måste jag säga att det är en klart läsvärd bok. Majgull Axelssons språk är helt underbart. Det rinner över sidorna som kristallklart vatten. Aldrig någonsin behöver man gå tillbaka och läsa om ett stycke eller en mening, bara för att förstå vad eller vem som åsyftas eller för att reda ut en meningskonstruktion. Verkligen njutbart.

Is och vatten, vatten och is är ett slags kollektivroman. Huvudperson är Susanne, en medelålders deckarförfattare, som fått följa med på ett polarforskningsfartyg. Som läsare förstår man snart att hon bär på något slags trauma. Boken utvecklar sig sedan till ett lapptäcke av tillbakablickar på Susannes och hennes familjs liv. Vi får inte bara ta del av Susannes minnen. Det förflutna skildras också från hennes mors, hennes mosters och hennes styvbrors synvinklar. Nutiden skildras både genom Susannes och skeppsläkaren Anders upplevelser och tankar.  Romanen blir som ett slags läggpussel, där olika personer bidrar med sina egna bitar och perspektiv.

Redan av baksidestexten förstår man att den här romanen handlar om trasiga relationer och olyckliga familjer. Kanske var det detta som fick mig att påbörja läsningen med en förväntan om obehagskänslor. (Inte något som lockar mig!) Och visst är boken full av olyckliga människor. Alla som dyker upp i handlingen, utom möjligen professorn i oceanografi, är kantstötta av livet eller har någon sorts problem. Men det gör inte boken hopplös på något sätt. Snarare gör det personerna i den mer trovärdiga, även om man måste hålla med Indras dotter om att det är synd om människorna. Men så är väl livet, egentligen? Alla bär på sin egen sorg eller känsla av misslyckande, även om man gör sitt bästa för att fortsätta framåt. Och till sist innehåller ändå romanen en antydan om en bättre framtid för dem vi kommit att bry oss om under berättelsens gång.

Sedan blir jag helt fascinerad över Axelssons beskrivning av själva polarexpeditionen. Både fartygets beskaffenhet och den omgivande naturen beskrivs på ett sätt som får mig att misstänka att hon skriver av egen erfarenhet. Otroligt intressant!

Vad har jag då möjligtvis emot den här boken? Tja, jag har till exempel lite svårt att förstå avståndet mellan mamma Lydia och hennes vuxna döttrar. Bakgrunden till det är inte tillräckligt tydlig för mig. Sedan tycker jag nog att det blir väl plottrigt med alla människor på polarforskningsfartyget. Samtidigt är det ett ganska smart berättartekniskt grepp. För Susanne är ju alla dessa människor nya och hon får anstränga sig för att komma ihåg vad alla heter till en början. Den upplevelsen delar jag definitivt med henne! Och så finns där ett slags mystiskt deckarspår, eller vad man ska kalla det, som jag tycker blir en aning för mycket. Om jag tänker efter, tror jag det är just det som gör att jag inte ger den här boken ett toppbetyg.

Men på det stora hela, klart värd att läsas!  Kanske borde jag ge Slumpvandring en andra chans?

/Tina

Tematrio: Efternamn

Lyrans tematrio den här veckan handlar om efternamn: Berätta om en roman/novell/text med ett efternamn i titeln!. Där har vi ju faktiskt flera stycken att välja på i vår böcker-som-vi-läst-lista! Eftersom både Elvis Karlsson och Gösta Berling var med i en tidigare tematrio, kan vi ju låta dem vila och istället ta dessa tre:

- Hjalmar Bergmans Doktor Glas läste vi för ganska länge sedan. Det är en fantastiskt bra bok skriven av en av våra allra bästa författare. Det är ganska många år sedan vi läste den, så det är svårt att minnas hur diskussionerna gick, men jag misstänker att det bland annat handlade om hur doktorn rättfärdigade för sig själv att handla som han gjorde. Och om Helga Gregorius på något sätt svek honom?

- Bengt Olssons Gregorius läste vi också. Vi tyckte det var jättespännande att få se historien från Doktor Glas från den andra sidan. Historien är väl berättad och lätt att ta till sig.  En helt annan sida av Bengt Olsson än den han visar i sina krönikor i DN.

- Sofi Oksanens Stalins kossor var den senaste bok vi läste med ett efternamn i titeln. Om allt hon skriver är så här bra, är det verkligen en författare att hålla ögonen på. Ett eget inlägg om boken finns att läsa här.

Nawal El-Saadawi: Röst ur djupet

Det här är antagligen den första bok jag läst av en egyptisk författare, men förhoppningsvis inte den sista! Röst ur djupet är El-Saadawis debutroman från 1977. (Översatt till svenska 1983.) 

Det är en mycket vacker liten bok, skriven på ett poetiskt språk, där vissa stycken som beskriver känslor och stämningar återkommer som ett slags omkväden på flera ställen i romanen. Själva historien som berättas är alls inte lika vacker. Ramberättaren är en psykolog som håller på med en studie av kvinnor som sitter i fängelse. En dag träffar hon på Firdaus, en kvinna som inväntar sin avrättning efter att ha blivit dömd för att ha dödat en man. I stort sett hela romanen utgörs sedan av Firdaus berättelse om sitt liv. Det är en berättelse om en kvinna som tar sig fram i världen av egen kraft. Men det är också en berättelse om ett samhälle där kvinnors frihet är starkt beskuren. Ett samhälle där kvinnan är tydligt underställd mannen. Firdaus har gjort vad hon kunnat för att frigöra sig från de män som förtryckt och misshandlat henne, men till slut räcker hennes förmåga inte till längre.

Nawar El-Saadawi är en kvinnlig läkare som varit och är mycket kontroversiell i Egypten, eftersom hennes böcker har ett tydligt feministiskt perspektiv och hon dessutom kritiserat bl a religionen. Under minst två perioder har hon tvingats fly landet. Hon fyller snart 80, men är still going strong. Jag ska definitivt försöka läsa något mer av henne.

Not: Jag hittar ingen omslagsbild, men bjussar istället på en länk till en intervju med författarinnan. Där finns också en bild på henne!

Margaret Atwood: Penelopiaden

Jag har bara läst en bok av Margaret Atwood tidigare och det var för 15 år sen eller så. Har för mig att jag gillade den, så jag har ingen aning om varför det inte blivit av att läsa någon mer?

Penelopiadens berättare är Odysseus hustru Penelope. Hon befinner sig i dödsriket och ser tillbaka på sitt liv. Atwood låter henne berätta sin version av vad som hände hemma på Ithaka medan Odysseus var ute på sina irrfärder på vägen hem från Troja. Hon skildrar det instängda palatslivet, där hon lever hopföst med sin ogina svärmor och Odysseus gamla amma. Penelope är av fin börd och har fört med sig en hel del i boet vid giftermålet med den betydligt fattigare maken. När hans hemkomst dröjer, lär hon sig hur man sköter en egendom och snart har slottets tillgångar vuxit.  Då kommer alla de skamlösa friarna, som ser en chans att få ta del av rikedomarna, om bara Penelope vill gifta om sig med någon av dem. De håller på att äta henne ur huset och förlustar sig med hennes tjänsteflickor.

Atwood bygger upp berättelsen på klassiskt maner i 29 sånger och låter de vackraste tjänsteflickorna (dem Odysseus lät avrätta när han äntligen kom hem) utgöra den kör som omväxlande med Penelope berättar historien. Det är väldigt snyggt gjort. Både själva formen, språket, sättet Atwood ger berättelsen en ny feministisk spin och den torra humor som ibland glimtar till, gör den här lilla boken till en riktig liten pärla.

Jag tänker definitivt inte låta det gå 15 år innan jag läser något av Atwood igen.

Gargoylen - The End

Tyckte Kerstins kommentar på förra inlägget om Gargoylen var så utförligt och bra att jag kopierar det som ett eget inlägg! Så kan vi diskutera slutet på boken här:

Äntligen klar med boken. Eller om man ska vara noga för över en vecka sedan, men i likhet med Sussi så har jag inte helt lätt att få till ett inlägg. Ja, vad ska man då säga om The Gargoyle? Jag är lite kluven till boken. Jag tycker å ena sidan att den är välskriven med genomtänkt komposition och bra språk. Bitvis intressant där man får en inblick i medeltidens klosterliv, bibelöversättningar, La Divina Commedia mm. Men detta hade kunnat fördjupas för att bli riktigt intressant tycker jag. Inledningen är ju otroligt stark och medryckande, och … ÄCKLIG! Svårt att läsa om kött som knastrar och bubblar i elden. Spännande är det när den mystiska Marianne Engel dyker upp, och man undrar vem hon är och hur detta ska utvecklas. Men sen stannar det av helt, och jag instämmer helt i Tinas önskan om mer action. För mig känns det som att författaren bränner av allt sitt krut i inledningen och sen blir det mer en falnande glöd. Det räcker inte med att läsa om hur tillfrisknandets process hos brännskadade kan te sig. Det blir lite tjatigt efter ett tag tycker jag. Och för mig blir personerna aldrig riktigt verkliga, vilket gör att man inte kan lära känna dem ordentligt. Följaktligen bryr jag mig inte så mycket om dem heller. Ta tex psykologen och den japanska kvinnan. Jag kan helt enkelt inte tro på dem, de känns påhittade och lite larviga. På samma sätt känner jag för de små berättelserna som sticks in här och där. Jag blir inte intresserad helt enkelt. Fattar inte heller huvudpersonens ondska, han ter sig mer som en ganska trasig människa med lite stort ego. Allt tjat om hur dålig han är får nästan lite narcissistiska drag tycker jag. Mot slutet tar sig boken, och det blir lite tätare igen och jag rycks med. Men som helhet förhåller jag mig sval, ingen stor läsupplevelse för mig. Jag tycker dock att författaren har talang, och man kan förhoppningsvis vänta sig mer av honom i framtiden. En då tror jag han skulle vinna på att arbeta lika mycket med personskildring som med komposition, och att våga vara mer nedtonad. Man behöver inte ta i så himla mycket hela tiden. Ta tex alla utförliga skildringar av de fantastiska måltider som de älskande intar. Visserligen välskrivna, men jag frågar mig varför?? För mig får de ingen riktig funktion i boken, de blir mer som ett sätt för författaren att briljera med sitt språk. Nu vänader jag blad, och kastar mig glatt över nästa bok. Får se hur den landar.

Rachael Wing: Hata Romeo

Jag ville läsa Rachael Wings Hata Romeo för att den till stor del är skriven i andra person, vilket ju är tämligen ovanligt. Hade inte hört talas om boken eller författaren innan jag blev tipsad om den och hade därför inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Bokens handling cirklar kring en uppsättning av Shakespeares Romeo och Julia i en skola. Som en direkt spegling av pjäsen, visar det sig att de båda huvudrollerna besätts av Jen och Chris, vars familjer förhåller sig till varandra ungefär som familjerna Montague och Capulet. Ingen bra utgångspunkt för en skolpjäs, med andra ord. Men eftersom intrigen i Romeo och Julia är välkänd, känns tyvärr handlingen i Hata Romeo alltför förutsägbar. Inte blir det bättre av en osmidig översättning, där engelska ordvändningar alltför ofta lyser igenom och dialogen löper allt annat än naturligt. För att riktigt späda på oflytet det orsakar i läsningen, är boken dessutom inte ordentligt korrekturläst. Sist jag retade mig på dålig korrekturläsning, var i en annan ungdomsbok: Godnatt, mister Tom. Jag kan inte låta bli att tycka att det är extra illa när barn- och ungdomsböcker är dåligt korrekturlästa. De vänder sig ju till mindre läsvana personer i första hand och om det dessutom handlar om läsare som är "tvungna" att läsa (genom t ex skolan) är det ju närmast oförsvarligt att göra läsningen extra ansträngande. När jag kollar efter, ser jag att både Hata Romeo och Godnatt, mister Tom är utgivna av Tidens förlag. Betyder det att jag ska undvika deras böcker framgent, eftersom det stör mig så pass?

Ni märker att Hata Romeo inte var en helt positiv läsupplevelse för min del. Och det stämmer. Jag var inte särskilt imponerad. Det vill säga, jag var inte det innan jag läste efterordet. Då visade det sig nämligen att Rachael Wing började skriva boken när hon var 14 år. Måste säga att intrig och komposition absolut är helt ok för att komma från en så ung författare!  Kanske skulle det här kunnat vara en bok som kunde inspirera andra unga att läsa eller skriva. Men i så fall borde Tiden ha kostat på den både en bättre översättning och minst en vända till i korrekturet!

Näst-nästa bok: Min kamp

Hey! We're on a roll here! (Som man säger på svengelska.) Sofia har valt ut näst-nästa bok. Mötet blir väl högst sannolikt efter jul, så det här är ju något att föra upp på önskelistan!  Boken hon valt är den mycket omtalade Min kamp av Karl Ove Knausgård:

Men först lite Murakami, alltså.

Halvvägs genom Gargoylen

Trevligt bokklubbsmöte igår (som vanligt)!  Tyvärr hade ingen av oss läst färdigt boken. Men som tur var låg vi som läst jämsides (=mitten, ungefär) och det visade sig att även Kerstin som låg hemma med ond rygg kommit halvvägs. Vad bra! Då kan vi ju ta upp diskussionen här och avsluta boken tillsammans vad det lider!

Vi hann berätta lite om intrigen för dem som inte hunnit läsa något alls och sen diskuterade vi en del kring första intrycket:  Dramatisk början i högt tempo. Trots en massa vidriga detaljer drogs man snabbt in i berättelsen.  Men nu i mitten? Vad tycker ni andra?  Det har ju liksom stannat av.  Jag märker att jag hela tiden väntar på att det ska hända något riktigt dramatiskt i "nu-planet".  Berättelserna i då-planet är ju lite söta eller sorgliga eller vad de nu är, men de drar inte direkt upp tempot... Ska det bara bli något slags pussel av det hela? I long for some drama!

Sen diskuterade vi huvudpersonen: vad är han för personlighetstyp egentligen?  Som "porrkung" får han automatiskt en negativ stämpel. Men inte är han väl så osympatisk egentligen? Cynisk, förhärdad, en smula bitter, men mest ett offer för olyckliga omständigheter.

Vi diskuterade också varför den här boken blivit en sån storsäljare. Sussi hade läst någonstans att Andrew Davidson fick ett rekordstort förskott. Så vi kom att jämföra med en aktuell svensk debutant som också tjänat en hacka innan boken ens kommit ut - Jan Wallentin och Strindbergs stjärna.  Vad är det som får förlagen att storsatsa? Är det bokens ingredienser? Rider alla på något slags Dan Brown-våg? En gåta med historiska förtecken?

Vi hann också med att diskutera de olika sätt boken recenserats på. Den har blivit både hissad och dissad. Sussi konstaterade att hon av en recension att döma fått uppfattningen att det skulle vara en ganska "svår" bok, men sen insåg hon att så nog knappast är fallet om den gått och blivit en "major best seller".  Vad tycker vi? Hiss eller diss? (Kanske ska vänta tills vi läst klart!)

Jag har googlat lite olika recensioner, men beslutat mig för att inte läsa dem förrän jag är klar, bara för att vara säker på att inte råka ut för några "spoilers". Jag vill inte veta hur det hela slutar innan jag själv nått dit!

Kom att tänka på en sak: Varför nämns hela tiden Marianne Engel med både för- och efternamn, trots att hon kommer att bli berättarens närmaste? Varför inte någon av de andra personerna?  Är det något med hennes namn som jag inte fattat? (Ja, att hon är änglalik förstås, men måste hon alltid refereras till med både för- och efternamn för det? Räcker det inte med att göra det ibland bara?)

Nu ska jag krypa i säng och läsa en bit till innan jag somnar!

Maryse Condé: Färden genom mangroven

Francis Sacher återvänder till Guadelope för att dö. Han vet att han kommer att dö snart, eftersom det vilar en förbannelse över hans släkt. Han väljer att bosätta sig i den lilla byn Rivière au Sel medan han väntar. Färden genom mangroven är titeln på den bok om sitt liv han vill hinna skriva innan döden kommer. Men det är inte genom den boken vi får lära känna Francis Sacher, utan genom människorna runt omkring honom. Francis Sacher dör nämligen redan på första sidan i den bok med samma titel vi läser.

Färden genom mangroven utspelar sig under ett dygn, eller snarare en natt, då Rivière au Sels invånare deltar i Francis Sachers likvaka. Romanen är en kollektivroman, där varje kapitel handlar om eller berättas av en av byns invånare. Genom deras olika berättelser byggs bilden av Francis Sacher upp. Samtidigt tecknas också bilden av ön Guadelope och dess historia. Francis Sacher är illa omtyckt av många i byn, men också omtyckt av andra. Det är främst kvinnor som blivit betagna av honom. Sacher har gjort två av byns unga skönheter på smällen (vilket varit den främsta anledningen till att han fått så många manliga fiender) men han har också fått några av de äldre kvinnorna att känna sig både sedda och förstådda, något de inte varit vana vid i den patriarkala miljö de lever i.

På omslaget till den upplaga jag läst finns ett citat från DN: ”Detta är en författare i Nobelprisklass”. Det må så vara, men tyvärr blir jag varken fångad eller riktigt engagerad. Intressant i många stycken: ja. Och boken växer absolut under läsningens gång, vissa passager är förtrollande bra, men i det stora hela engagerande: nej. Tyvärr.

Petina Gappah: Sorgesång för Easterly (Elegy for Easterly)

Jag får erkänna att jag inte läst särskilt mycket litteratur från Afrika. Kanske för att det faktiskt finns ett något begränsat utbud. Särskilt när man jämför med den formliga svallvåg av anglosaxisk litteratur som sköljer över oss. Tack vare att årets bokmässa hade Afrika som tema har dock flera nya (och en del äldre också förstås) afrikanska författare uppmärksammats på de svenska kultursidorna, så förhoppningsvis blir det lättare att hitta till dem framöver.

En som fått väldigt mycket uppmärksamhet för sin debutbok, bokmässa eller ej, är Petina Gappah. Gappah är jurist från Zimbabwe och fram till nyligen bosatt i Schweiz. Tack vare sina författarframgångar har hon nyligen flyttat tillbaka till Zimbabwe för att fortsätta skriva därifrån. Debutboken, Sorgesång för Easterly, är en novellsamling där samtliga noveller utspelar sig i Zimbabwe. Jag är lite kluven till det här med noveller. Ibland känns det som det är för liten skillnad mellan novellerna i en novellsamling för att det ska kännas intressant att läsa alla. Författaren hinner liksom inte gå på djupet i en novell och har inte tillräckligt mycket nytt att berätta för att nästa ska ge något mervärde. Men så är det inte i Petina Gappahs fall! Det är jättespännande att läsa om olika levnadsöden i Zimbabwe. Jag vet i princip inte mer om landet än det som flimrar förbi på nyheterna eller jag råkar läsa i morgontidningen ibland. Men Gappahs berättelser har en trovärdig ton som gör att jag inbillar mig att jag lär mig något om landet och människorna som lever där. Hon låter dessutom novellernas respektive huvudpersoner ha olika bakgrund, ålder, förutsättningar och kön, vilket ytterligare bidrar till att novellsamlingen känns innehållsrik. Här finns besvärliga släktingar, hiv-smittade brudgummar, deprimerade studenter, skenande inflation, internetbedragare och allt däremellan. En underbart varierad och kryddig blandning, med andra ord! Spetsa den dessutom med en smula ironi och en och annan pik mot president Mugabe och hans PR-maskineri så anar du vad det är du hittar mellan pärmarna…

Kerstin Thorvall: När man skjuter arbetare

Kerstin Thorvall hann verka i många genrer innan hon avled i våras, några månader innan hon skulle fylla 85. Thorvall var den som 1976 startade vågen av så kallad bekännelselitteratur, när hennes Det mest förbjudna gavs ut. Den boken orsakade stormande diskussioner, något vi hade lite svårt att föreställa oss, när vi läste den i bokklubben ca 30 år senare. Tiderna förändras, sannerligen!

När man skjuter arbetare gavs ut 1993 och belönades med Moa Martinsson-stipendiet 1994. Det är en totalt uppslukande berättelse om den unga Hilma, den första i den strängt religiösa skogshuggarfamiljen som får möjlighet att läsa vidare. Detta sker tack vare hennes folkskollärarinna som kommer hem till familjen för att tala för flickans sak. Mer eller mindre motvilligt går föräldrarna med på att hon ska få läsa till lärarinna. Det är ju på gränsen till att förhäva sig. Men när nu en representant för ”myndigheterna” besvärar sig och lägger ett gott ord för Hilma, är det bara att underdånigt rätta sig efter det.

Hilma blir så småningom lärarinna och trivs med sitt arbete. Under sitt andra sommarlov åker hon och hälsar på sin kusin och hennes man i Tärnaby under några veckor, och där beseglas hennes öde. Hilma träffar en annan besökare i byn, adjunkten Sigfrid Tornvall och utsätts av honom för en intensiv uppvaktning. Inte lätt för en blyg flicka från landet att motstå. Och så går det som det går. Hastigt och lustigt finner sig Hilma hemma hos Sigfrids föräldrar och mitt i en virvelvind av bröllopsförberedelser. Hennes bröllopsförberedelser. Allt går väldigt fort, nästan för fort för att kännas anständigt. Men Sigfrids föräldrar, kyrkoherdeparet, driver på och bekostar generöst allt som behöver ordnas. Först efteråt uppdagas på ett mycket brutalt sätt för Hilma att Sigfrid är sinnessjuk och hon förstår då att det är därför kyrkoherdeparet haft så bråttom att få sonens äktenskap till stånd. Visserligen är det förbjudet för sinnessjuka att gifta sig, men kyrkoherdeparet verkar räkna kallt med att Hilma inte kommer att begära skilsmässa, när hon får reda på hur det egentligen är ställt med den nye maken. Och de har rätt. Hilma vill inte att hennes föräldrar ska få veta hur det förhåller sig och hon har ju dessutom lovat inför Gud att hon ska tillhöra Sigfrid tills döden skiljer dem åt. Hilma tar självmant på sig att bära sitt kors.

Det här är en skakande berättelse som till största delen utspelar sig under 20-talet. Det är en berättelse med flera teman, där de flesta ändå handlar om orättvisa och ojämlikhet. Det är otroligt störande att läsa om hur kvinnan underställs mannen. Vid giftermålet blir hon hans ägodel. Även om maken förgriper sig på henne, förväntas hon ”ställa upp”. Det är också en berättelse om klass, där de besuttna kan tänka sig en mesallians, eftersom en enkel arbetarkvinna på något sätt anses bli kompenserad för det brott hon egentligen utsätts för, i och med att hon får ”gifta upp sig”. Det är också tydligt hur olika religionens bud tolkas och efterlevs i skogsarbetarfamiljen respektive kyrkoherdefamiljen. Inte blir det hela mindre otäckt, när man vet att det är sina egna föräldrar Kerstin Thorvall valt att skriva om.

Tematrio: Titelmän

En sväng förbi Lyran och vi noterar att veckans tematrio handlar om böcker med ett mansnamn i titeln. Kollar av vår läst-i-bokklubben-lista och ser att vi har läst exakt tre böcker med ett mansnamn i titeln. Perfekt!  Här kommer vår lista med tre sinsemellan helt olika böcker. Det enda de har gemensamt är att de alla är skrivna av svenska författare:

Maria Gripe, Elvis Karlsson: En synnerligen fin liten bok som passar alla åldrar. Gripe skildrar en mamma-barn-relation som inte hör till de enklaste. Mamman har förväntningar på sin son som han omöjligt kan leva upp till. Vi får följa Elvis så nära inpå livet att man efteråt tror sig ha läst en bok skriven i första person, trots att den är skriven i tredje.

Peter Kihlgård, Kicki och Lasse:  En bok som hörde till de mest kritikerhyllade det år den gavs ut. Vi läste och fascinerades av konstruktionen: berättelsen återges i omvänd kronologisk ordning. Däremot var det flera av oss som inte riktigt gillade den, bland annat eftersom skildringen av Kicki inte kändes helt äkta, utan mer som ett utslag av något slags gubbsjukt önsketänkande.

Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga: Selma är ändå alltid Selma. Och Gösta Berlings saga är en riktigt smaskig skröna, fylld av fängslande personligheter. Kapitlen kan nästan läsas som enskilda noveller, men de hakar i varandra och fokus löper från person till person. I centrum återfinns dock Gösta himself.

Grattis Mario Vargas Llosa!

Yay!  Grattis Mario Vargas Llosa som fick årets nobelpris i litteratur!  Det var ju kul!
Och dessutom "räddade" det nästa bokval.  Boken vi ska läsa blir Haruki Murakamis Sputnikälskling. Finns i pocket och lär dessutom inte säljas slut när det nu inte blev något nobelpris till Murakami! Mötet blir hemma hos Tina. När det blir bestämmer vi väl så snart vi diskuterat klart Gargoylen hos Sussi den 26 oktober!

Näst-nästa bok: något av Murakami?

Just nu pågår spekulationerna om vem som ska få nobelpriset i litteratur som värst på kultursidor, bokbloggar och vadslagningsbyråer.  I morgon efter lunch vet vi.  En som finns med på listan (inte allra högst upp dock) är japanen Haruki Murakami. Jag hoppas det inte blir han som får det, eftersom jag tänkt att vi skulle läsa honom, när vi är klara med Gargoylen.  Om Murakami skulle vinna, skulle det inte gå att få tag på tillräckligt många ex av samma bok i bokhandlar eller på bibliotek på den här sidan jul, åtminstone. Och det vore ju synd. (Som om det inte fanns en miljon andra författare att välja bland istället!)

/T

Sofi Oksanen: Stalins kossor

Stalins kossor är Sofi Oksanens debutroman från 2003. Den blev mycket uppmärksammad i Finland när den kom. Delvis på grund av den litterära kvalitén, men kanske mer ändå på grund av ämnesvalet; livet som det kunde gestalta sig i Estland under det sovjetiska oket. Rent geografiskt så nära det kapitalistiska Finland, men ändå så långt borta. Bokens huvudperson är flickan Anna, dotter till estniska Katariina och hennes finske make. Anna växer upp i ”den ärkefinska småstaden” och får tidigt lära sig av sin mamma att dölja sitt estniska påbrå, eftersom estniska kvinnor är horor i finska ögon.

Till största delen handlar Stalins kossor om Annas ätstörningar. Hon lider av både bulimi och anorexia. Jag skrev ”till största delen” och syftade på det antal sidor som kretsar kring Annas förhållande till maten. Men sidantal är i det här fallet ett ganska irrelevant mått. I små sprickor i romanens kräkfyllda ”nu”, visar Oksanen upp korta stycken av ett ganska okänt, men skrämmande ”då”. I dessa stycken beskrivs bland annat vad som hände i Estland under Stalintiden och hur hans terror drabbade Annas mormor och morfar och den by där de lever. Där beskrivs också hur Katariina träffade sin finne på 70-talet och hur hennes liv gestaltade sig vid tiden kring deras möte och fram till dess hon kunde få utresetillstånd och flytta till Finland. Genom dessa glimtar får vi se hur absurt livet bakom järnridån kunde te sig och hur esterna tvingades att ständigt passa på sig själva för att inte råka illa ut under Sovjetstatens vaksamma ögon. Angivare fanns överallt och det gick inte att tala förtroligt ens i det egna hemmet. Katariina vet vad som gäller och framstår som ett under av självkontroll. Därför är det kanske är det inte så underligt att Anna i sin tur tar efter en hårt disciplinerad livshållning, även om den tar sig andra uttryck än hos modern.

Förutom de mer politiskt färgade tillbakablickarna, skildras också Annas personliga förhållande till det Estland hon kom att besöka regelbundet tillsammans med sin mamma. Här visas också sådant som framstod som enbart spännande i en liten flickas ögon. När Anna besöker det fria, renoverade och moderniserade Estland i vuxen ålder, inser man att det trots allt finns en hel del från den gamla tiden att också sakna.

Det är svårt att på förhand tro att det ska vara så lätt att ta sig igenom nästan 500 sidor som till stora delar är fyllda med beskrivningar av mat- och kräkorgier, men Oksanen lyckas hålla läsaren i spänning. Hon driver berättelsen framåt i ett alldeles lagom hetsigt tempo. Och som Maria påpekade under vår diskussion, själva kapiteluppdelningen, med ganska korta kapitel som varvas med mycket korta kapitel (eller kanske snarare stycken), gör att boken upplevs som både lätt- och snabbläst.

Stalins kossor är en bok som passar väl för en bokklubb. Vi hann inte gå igenom allt som skulle kunna ägnas en diskussion. Det finns massor kvar som vi kunde ha diskuterat. Som till exempel:

Hur var det med bilden av Finland och finnarna egentligen? Var den väldigt ofördelaktig? Eller var det bara helt "logiskt" att alla finska byggjobbare gick till prostituerade så snart de var på jobb i Sovjet?

Och hur är det med esterna som kom till Sverige? Jag är inte helt säker, men jag har känslan av att de mycket ömt har vårdat sig om att behålla sitt språk och lära sina barn det, även om barnen föddes i Sverige? Men de kom ju förstås hit i samband med andra världskriget, så det är kanske skillnad mot Katariina som utvandrade från Estland när det var annekterat av Sovjet? En annan tid, ett annat läge, liksom?

Och hur var det med hennes bulimarexi egentligen? På något ställe säger hon att hon inte lider av samma felaktiga kroppsuppfattning som andra anorektiker, vilket ju kan vara ett tydligt bevis på att hon faktiskt gör det. Men det handlade ju inte i första hand om att hon såg sig själv som fet, gjorde det det? Jag fick känslan av att det handlade om att kräkas upp skammen som fanns inuti henne (som det stod någonstans på de första sidorna). Den här tvångsmässiga tömningen av kroppen handlar om något slags rensning, inte i första hand om viktkontroll. Eller hur uppfattade ni andra det?

Tematrio: Afrika

Vid det här laget har vi läst så många böcker i bokklubben att vi borde kunna knåpa ihop en tematrio hur lätt som helst. Men den här gången har Lyran valt Afrika som tema. Klarar vi verkligen det? Få se nu:

Tayeb Salih, Utvandringens tid:  Om vad som händer när en främling dyker upp i en liten sudanesisk by. Händelserna skildras genom ögonen på en ung man som återvänder till byn efter att ha studerat utomlands under en period. En bok vi hade lite svårt att ta till oss. Mycket av diskussionen kom att handla om vad boken egentligen handlade om.

Doris Lessing, The Golden Notebook: Den andra boken vi läste i vår bokklubb och det var lääänge sen! Vi kliar oss i huvudet och har vaga minnen av en vistelse i Afrika, kommunistiskt engagemang, feministiskt engagemang och flera olikfärgade anteckningsböcker med olika innehåll...

Karen Blixen, Babettes gästabud:  Eftersom vi inte läst tillräckligt många böcker av afrikanska författare eller som utspelar sig i Afrika, får vi lov att klämma in en bok av en författare som åtminstone bott där en längre period. Den här boken är en liten pärla. Ganska svår att få tag på, dock!

Nästa möte och nästa bok!

Äntligen! I morgon blir vårt Oksanen-möte äntligen av till sist. (2 bebisar och en flytt efter förra mötet.) Ska bli kul att få diskutera Stalins kossor fram- och baklänges hemma hos Kerstin.

Och så har Sussi valt boken till näst-nästa möte:




Det blir Gargoylen av Andrew Davidson. Och mötet blir hemma hos Sussi.

Richard Yates igen

För oss som uppskattade Revolutionary Road, finns nu också hans Easter Parade i ny svensk översättning. Av DN:s recension att döma, är den minst lika läsvärd!

Nästa bok: Stalins kossor

Nästa bok blir Stalins kossor av den rikligt belönade finska författaren Sofi Oksanen.

Kerstin har valt boken och håller i nästa möte. Datum är ännu ej bestämt.

Marianne Cedervall: Svinhugg

Svinhugg är Marianne Cedervalls debutroman. Det är inte helt lätt att kategorisera boken. Det är knappast en deckare, även om den på något sätt känns som om den skulle passa bra in i den senaste årens svenska deckarvåg. Redan på första sidan får vi veta vilka som dör och snart anar vi också vem som dödat dem. Eller gör vi det? Går det att säga med säkerhet? Kan man verkligen önska livet ur någon? Så mycket att det går i uppfyllelse, alltså? Visst dyker det upp ett par poliser för att reda ut dödsfallen. Men de verkar tämligen tafatta, så där dör själva deckarspåret snabbt.

Detta är ingen läskig bok, knappast ens spännande. Men den suger snabbt tag i läsaren och man swooschar igenom den i en blink. På vårt möte konstaterade Sofia att alla personer som förekommer i boken är riktiga stereotyper, kanske är det därför man sveper igenom den så raskt? Ändå enades vi om att vi gillar både huvudpersonen Mirjam och (framförallt) hennes väninna, lapphäxan Hervor, stereotyper eller ej.

Kan man säga att det rör sig om en trivsam berättelse om en medelålders kvinnas fasansfulla hämnd? Inte någon bok som kommer att stanna kvar i minnet länge, utan snarare en lättsmält karamell med en något udda intrig, på gränsen till deckargenren.

Nästa bok: Svinhugg

Maria har valt nästa bok! Den heter Svinhugg och är skriven av Marianne Cedervall. Hon blir en ny bekantskap för oss alla. Kul!

Och själva mötet blir hos Maria den 13 april. I hennes nya bostad. (Oj, vad vi flyttar nuförtiden!)

Nästa bok: Människor helt utan betydelse

Nästa bok vi ska läsa är Johan Klings Människor helt utan betydelse. Mötet blir hemma hos Tina den 18 mars.


Det visade sig vara ett mycket lägligt val. Johan Kling belönades nämligen med Borås Tidnings debutantpris i veckan som gick. Vi får väl se om vi tycker han förtjänar det!

2009 – En sammanfattning

I år var vi lite sega under vårterminen och hann bara med två böcker. Men sen hämtade vi upp oss under den kortare höstterminen och klämde tre stycken! Vi lyckades få till en bra blandning också. En äldre klassiker som Babettes gästabud och modernare klassiker som Revolutionary Road och Utvandringens tid. Den senare var för övrigt den första bok vi läst från Afrika. På tiden! Två nyare böcker hann vi också med: Dödgrävarens dotter och Bitterfittan. Bara en svensk bok i år alltså, vilket är ovanligt lite för oss.

Årets bokskörd:
Blixen: Babettes gästabud
Yates: Revolutionary Road
Salih: Utvandringens tid
Oates: Dödgrävarens dotter
Sveland: Bitterfittan

Vilken var din favorit och varför? Vilken var den bästa bok du läste under året utanför bokklubbens hägn?

Jane Austen-frossa!

Jag är ett inbitet Austen-fan. Någon gång kring jul varje år brukar jag köra igenom dvd-boxen med den fantastiska BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom. Av diverse anledningar har jag (ännu) inte hunnit med det i år. Men det finns ju som tur är fler sätt att njuta av Austen. Upptäckte till min stora glädje att svt visar en brittisk miniserie baserad på Förnuft och känsla, Austens debutbok. Såg första avsnittet härom kvällen och tyckte den verkade ok, om än inte alls av samma kaliber som favoriten Stolthet och fördom. Men den går kanske inte att överträffa?

Strax innan jul läste jag en sammanställning av några av Austens tidiga alster, Kärlek och vänskap och andra tidiga verk. Det är lite av en nördbok, antagligen bara av intresse för den som verkligen gillar Austen. De flesta texterna är författade i tonåren. De är korta, drastiska och inte alltid särskilt slipade, även om man här och där ser embryot till vad som komma skall...

Tidigare under hösten har jag också passat på att klämma i mig Vivi Edströms nyligen utgivna bok Livets gåtor: Jane Austen. Jag har tidigare läst Edströms böcker om bl a Astrid Lindgren och uppskattat dem mycket, men här tycker jag hon går lite på tomgång, tyvärr. Boken är en blandning av reseskildring (en semester i Austens fotspår), en genomgång av Austens romaner och lite för många ytliga referenser till Austen-forskare. Den tänder tyvärr inte riktigt till. Bättre då att lägga lästid på en Austen-biografi författad av en av våra tidigare bokklubbsförfattare, Carol Shields. Jag gillade inte boken vi läste av henne i bokklubben (Unless) sådär helhjärtat, men den här biografin (Jane Austen heter den kort och gott) är välskriven och intressant. Jag blir sugen på att försöka få tag på mer Austen-litteratur efter att ha läst den. Men mest av allt blir jag förstås sugen på att läsa om någon av hennes romaner igen. Det tål de verkligen! Hur många gånger som helst!

Nästa bok: Att växa genom möten

Sofia har valt vår nästa bok! Kay Pollacks Att växa genom möten blir det vi ska diskutera nästa gång. Datum för mötet still to be decided.