Nästa bok: Fortfarande Alice

Nästa möte blir hos Tina mot slutet av augusti. Den framröstade boken blev Fortfarande Alice av Lisa Genova.

Trevlig sommar tills vi ses igen!

Morgan Larsson: Radhusdisco

Trevligt möte hos Sussi ikväll med godaste asiatiska buffén och lyxig fruktsallad efteråt! Mums! (Vi kanske borde göra om det här till en matblogg istället? :-)

Diskussionen kring Radhusdisco blev ganska kortfattad. Inte en bok som behövde vridas och vändas på direkt. Den allmänna meningen var att den var väldigt snabbläst. Bra flyt, men saknade en riktig linje eller en avgörande vändning. Kollektivt betyg: 3 minus.

Katarina tyckte den kunde passa som läsning för någon i nedre tonåren eller så.

Vad vill ni läsa i sommar?

Tänkte vi skulle bestämma näst-nästa bok också. Vi brukar ju gilla när vi vet vad som väntar runt hörnet! :-)
Med så här många storläsare, tänkte jag föreslå tre böcker. Ange gärna i kommentarerna om det är någon ni är extra sugen på eller om det är någon/några ni redan läst. (I så fall går den bort per automatik!)

Jag skulle kunna tänka mig att läsa samtliga dessa tre:

Tre debutböcker, tre storsäljare och tre antagligen ganska olika böcker sinsemellan.

• Lisa Genova som är neurolog har skrivit en skönlitterär bok om att drabbas av demens: Fortfarande Alice. (Låter kanske inte så muntert, men lär vara mycket bra.)
• Nam Le är juristen som gick skrivkurs och debuterade med en novellsamling som blev en riktig skräll: Båten.
• Audrey Niffenegger är bildläraren som skrev en SciFi-inspirerad roman som har några år på nacken vid det här laget, men fick förnyad aktualitet när den blev filmatiserad för ett par år sen: Tidsresenärens hustru.

Har ni redan läst? Är ni särskilt sugna på någon av dem?

/Tina

Nästa bok och nästa möte: Radhusdisco hos Sussi!

Jädrans vad vi har varit på hugget den här terminen! Vi hinner klämma in en bok och ett möte till innan vi tar sommarlov.  Den här gången ska vi läsa Radhusdisco av Morgan Larsson.

Mötet blir hemma hos Sussi den 20 juni!  See you there!

Grattis på 80-årsdagen Margareta Strömstedt!

Idag fyller Margareta Strömstedt år. Hon är en sån där människa som är ett levande bevis på att ett långt liv kan bli mycket innehållsrikt! Hon växte upp som äldsta dottern i en predikantfamilj i Småland. Fadern var bondson och predikant i missionsförbundet och den betydligt yngre modern, som kom från en finare familj, var nervklen och låg mest till sängs. Efter en ganska tuff barndom hamnade Margareta Strömstedt i Lund där hon läste till lärare och träffade Bo Strömstedt som hon gifte sig och bildade familj med. De flyttade till Stockholm där han gjorde karriär som publicist, medan hon blev uttråkad hemmafru i Hagsätra innan hon så småningom kom att leda (och sätta sprätt på) barnboksbevakningen på DN. Hon blev sedermera också producent på TV och författare. Och hon fick skriva Astrid Lindgren-Biografin med stort B. (Bara en sån sak!)

Jag har just läst igenom åtta av hennes böcker, samtliga baserade på hennes eget liv. De fem böckerna om Majken, handlar om hennes barndom. Boken Julstädningen och döden handlar om henne själv på väg in i puberteten och Församlingen under jorden skildrar hennes yngre bror och hur han kämpade för att få vara den han var. Natten innan de hängde Ruth Ellis är den mogna kvinnans tillbakablickar på händelser under hennes liv som format den hon är. Det är otroligt gripande att läsa alla böckerna i ett svep, från barnböckerna som har ett lite humoristiskt anslag (om än med stänk av allvar) till uppväxtskildringarna med all den förvirring och de hormonchocker som hör till, för att sluta med de episoder som den äldre kvinnan tycker definierar hennes vuxna liv.

Strömstedt skriver mycket bra och jag tycker hon bara blir bättre med åren. Det ryktas om att hon har ytterligare en bok på gång. Jag ser fram emot den!

Patti Smith: Just Kids

Har precis läst ut Patti Smiths biografiska bok Just Kids. Ska man kalla den självbiografisk, eftersom den handlar om henne själv eller är det snarare en biografi om bästa vännen Robert Mapplethorpe? Kanske ska man se den som både och: en biografi om honom och en del av hennes självbiografi. Men mest av allt är det en bok skriven av kärlek. Jag blir helt tagen. Vilken relation de hade. Och vilken multibegåvad kvinna hon är.


Jag visste inte särskilt mycket om någon av dem, men hade stor behållning av min läsning. Rekommenderas!

Nästa möte och nästa bok: Dödens nyckfullhet - José Saramago

Längesen vi läste en nobelpristagare!  (Har det blivit någon sen Selma?)  Men nu är det dags igen.  Onsdagen den 18 maj är det samling hos Katarina för att diskutera José Saramagos Dödens nyckfullhet.

(Är det här en nyöversättning, tro? Har sett den förekomma under titeln Dödens nycker också!)

Nästa bok och nästa möte: Elisabeth Åsbrink hos Kerstin

Oj, oj, oj!  Stackars bloggen vad den blivit eftersatt på sistone!  Hade tänkt skriva ett inlägg om förra boken och ett till världspoesidagen. (Visst hade ni väl velat läsa lite om Majken Johansson? :-) Nu får det vänta till nästa år...  Men även om bloggen verkar ligga nere, så gör inte bokklubben det!  Vi tuffar vidare!  Nästa möte blir hos Kerstin på tisdag och boken vi ska läsa är Elisabeth Åsbrinks genomgång av morden i Malexander: Smärtpunkten. Boken har Kerstin redan skickat till oss. Stort tack!

Nästa bok: Min mamma är en persisk prinsessa

Ännu ett trevligt möte i bokklubben bakom oss. Hemma hos Sofia i sällskap med Karl Ove Knausgård.  Nästa gång är det Maria som står som värdinna och hon har därför valt ut vår nästa bok. (Som hon dessutom varit gullig att köpa till oss allesammans! Bara att sätta igång med läsningen!)  Boken vi ska läsa är Min mamma är en persisk prinsessa av Sanna Sjösvärd

Förslag på datum för nästa möte är den 24 februari.

Kerstin Thorvall: Vart ska du gå? Ut!

Det här är den andra av de ungdomsböcker från 1969 jag nyligen läst. Huvudperson är Kjelle, eller pojken, som den allvetande berättaren kallar honom. Kjelle är trött på allt och känner sig instängd och hämmad. Han är 14 år och tycker det är pest att ännu inte vara 15, då han äntligen ska få köra moped. Dessutom är de tjejer han drömmer om minst ett par år äldre än han.

Kjelle går omkring och hyser allmäna olustkänslor, bland annat för förhållandena i familjen. Han tycker mamman är jobbig som tjatar på honom, oroar sig för vad han har för sig på kvällarna när han inte är hemma och visar sin trötthet och besvikelse, även om hon inte alltid säger något rakt ut. Lillebrodern är ganska mycket yngre och Kjelle verkar inte ha någon särskilt nära relation till honom, utan tycker bara att han är allmänt odräglig, bortskämd och alltför krävande gentemot mamman. Pappan är sällan hemma, utan jobbar ständigt över. Det ständiga övertidsarbetet genomskådas av Kjelle, som undrar om inte mamman också förstår.

Kjelle delar in tjejer i tre kategorier, de söta, de man kan prata med och de som man får ta på. Helst skulle han vilja hitta någon som passar i alla tre grupperna, men tills vidare får han hålla till godo med Doris, som tillhör den sistnämnda gruppen. Relationen till Doris tynger honom också eftersom han inser att han inte kan besvara Doris känslor för honom.

Kjelles kompis Svenne hör till de politiskt medvetna. Han drar med Kjelle till bokhandeln Oktober, på en utställning om orättvisorna i världen och på caféet Karl Marx. Svenne får Kjelle att reflektera över sakernas tillstånd i världen liksom på ett mer närliggande plan om hur det här med skoldemokrati egentligen fungerar. Typiskt sent 60-tal, alltså.

Max Lundgren: Ole kallar mig Lise

Jag har nyligen läst tre ungdomsböcker från 1969. Det är tydligt att tiderna ändras och att ungdomsböckerna också gör det. När man läser de tre jämnåriga böckerna blir den tidsanda som rådde ganska tydlig. Kanske blir den lite extra tydlig därför att det rör sig om ungdomsböcker, eftersom det är så viktigt för läsarnas identifikation att författarna/protagonisterna ”hänger med”.  I det här fallet är det det politiska medvetandet som är mest markant.  Alla tre böckerna innehåller resonemang kring olika politiska sakfrågor eller solidaritet med olika grupper i samhället. Det här är resonemang jag inte alls kan påminna mig ha stött på särskilt ofta, eller alls, i den samtida ungdomslitteraturen.

 I Ole kallar mig Lise är det 19-åriga Lise som är berättaren. Hon är gift med den två år äldre Ole och tillsammans har de en 2-årig son. När berättelsen börjar är Ole försvunnen. Lise berättar om sin oro för honom och ger också tillbakablickar från deras liv tillsammans. Ole kommer bara till tals genom ett brev till Lise långt in i berättelsen och genom att han dyker upp i egen hög person alldeles i slutet. Ole har nämligen flytt hemmet på grund av det stora ”ansvar” han känner för alla dem som befinner sig långt ner i samhällshierarkin. Han känner att han måste uträtta något för dem, göra deras röst hörd, och det kan han inte göra hemifrån.

Lise framstår som den mer sansade av de två. Men det tycker jag kanske med mina 2010-talsglasögon på. Jag kan tänka mig att Lundgren avser att skildra Ole som en som har ”förstått” hur det förhåller sig i samhället, en som ser till dem som står långt ner på samhällsstegen, arbetarna som bara förväntas tiga och knega på, allt i önskan om att kunna konsumera sig till ett lyckligare liv. Det här var trots allt i en tid när stora delar av samhället gradvis fick det bättre och hade råd att köpa det första egna hemmet, en bil eller kanske både och. Hur som helst skildrar Lise värdet som finns i Oles och Lises tvåsamhet och i den lilla familjens tresamhet, medan Ole är fokuserad på det som finns utanför familjen – ett kvarlevande drag från pojk- respektive flickboken? Eller helt enkelt bara gamla könsroller?


För mig framstår inte Oles kris som särskilt övertygande. Den känns baserad på i huvudsak känslomässiga grunder, utan någon särskilt djupgående analys från Oles sida. Men kanske kändes den övertygande i en tid när den allmänna retoriken gick i de spåren. Gemensamt för de tre böckerna från 1969 är att olika hög grad av ungdomlig politisk medvetenhet ingår i skildringen av protagonisten och/eller hans omgivning. Detta skiljer sig ganska ordentligt från dagens ungdomsböcker där politiskt ställningstagande oftast lyser med sin fullständiga frånvaro.


Jag återkommer med rapporter om Tillträde till festen och Vart ska du gå? Ut!