Till största delen handlar Stalins kossor om Annas ätstörningar. Hon lider av både bulimi och anorexia. Jag skrev ”till största delen” och syftade på det antal sidor som kretsar kring Annas förhållande till maten. Men sidantal är i det här fallet ett ganska irrelevant mått. I små sprickor i romanens kräkfyllda ”nu”, visar Oksanen upp korta stycken av ett ganska okänt, men skrämmande ”då”. I dessa stycken beskrivs bland annat vad som hände i Estland under Stalintiden och hur hans terror drabbade Annas mormor och morfar och den by där de lever. Där beskrivs också hur Katariina träffade sin finne på 70-talet och hur hennes liv gestaltade sig vid tiden kring deras möte och fram till dess hon kunde få utresetillstånd och flytta till Finland. Genom dessa glimtar får vi se hur absurt livet bakom järnridån kunde te sig och hur esterna tvingades att ständigt passa på sig själva för att inte råka illa ut under Sovjetstatens vaksamma ögon. Angivare fanns överallt och det gick inte att tala förtroligt ens i det egna hemmet. Katariina vet vad som gäller och framstår som ett under av självkontroll. Därför är det kanske är det inte så underligt att Anna i sin tur tar efter en hårt disciplinerad livshållning, även om den tar sig andra uttryck än hos modern.
Förutom de mer politiskt färgade tillbakablickarna, skildras också Annas personliga förhållande till det Estland hon kom att besöka regelbundet tillsammans med sin mamma. Här visas också sådant som framstod som enbart spännande i en liten flickas ögon. När Anna besöker det fria, renoverade och moderniserade Estland i vuxen ålder, inser man att det trots allt finns en hel del från den gamla tiden att också sakna.
Det är svårt att på förhand tro att det ska vara så lätt att ta sig igenom nästan 500 sidor som till stora delar är fyllda med beskrivningar av mat- och kräkorgier, men Oksanen lyckas hålla läsaren i spänning. Hon driver berättelsen framåt i ett alldeles lagom hetsigt tempo. Och som Maria påpekade under vår diskussion, själva kapiteluppdelningen, med ganska korta kapitel som varvas med mycket korta kapitel (eller kanske snarare stycken), gör att boken upplevs som både lätt- och snabbläst.
Stalins kossor är en bok som passar väl för en bokklubb. Vi hann inte gå igenom allt som skulle kunna ägnas en diskussion. Det finns massor kvar som vi kunde ha diskuterat. Som till exempel:
Hur var det med bilden av Finland och finnarna egentligen? Var den väldigt ofördelaktig? Eller var det bara helt "logiskt" att alla finska byggjobbare gick till prostituerade så snart de var på jobb i Sovjet?
Och hur är det med esterna som kom till Sverige? Jag är inte helt säker, men jag har känslan av att de mycket ömt har vårdat sig om att behålla sitt språk och lära sina barn det, även om barnen föddes i Sverige? Men de kom ju förstås hit i samband med andra världskriget, så det är kanske skillnad mot Katariina som utvandrade från Estland när det var annekterat av Sovjet? En annan tid, ett annat läge, liksom?
Och hur var det med hennes bulimarexi egentligen? På något ställe säger hon att hon inte lider av samma felaktiga kroppsuppfattning som andra anorektiker, vilket ju kan vara ett tydligt bevis på att hon faktiskt gör det. Men det handlade ju inte i första hand om att hon såg sig själv som fet, gjorde det det? Jag fick känslan av att det handlade om att kräkas upp skammen som fanns inuti henne (som det stod någonstans på de första sidorna). Den här tvångsmässiga tömningen av kroppen handlar om något slags rensning, inte i första hand om viktkontroll. Eller hur uppfattade ni andra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar