Murakami - vad är vad?

Nu har vi alltså läst Sputnikälskling, och mycket finns att säga om denna bok...! Genast när jag började läsa den tyckte jag om den. Det är ett skönt flyt i berättandet och boken har en egen och speciell ton, nästan som ett eget universum dit man får tillträde. Mycket handlar detta om författarens språk, tror jag. Murakami kan konsten att frammana oväntade och träffsäkra bilder som sätter igång fantasin, och många av formuleringarna i boken fick mig att småle. Som när Sumire liknar upplevelsen av att läsa sina egna texter vid den ”fadda känsla som man får när man tittar långt bortifrån på ett par smutsiga strumpor som man just har tagit av sig och som ligger där på golvet”. Eller när huvudpersonen, K (jag lyckas inte hitta hans riktiga namn någonstans, någon annan som har gjort det?) beskriver sin känsla av saknad och sorg: ”Jag kände mig som en meningslös insekt som utan anledning, utan planer, utan övertygelse bara trycker sig platt mot en hög stenmur en stormig natt.”. Exemplen är många! Personerna är också fint tecknade, med bara lagom mycket information för att man ska få en tydlig bild och sen kunna fylla i luckorna själv. Det finns ett fräscht och nästan lite naivt drag i berättandet, som får mig som läsare att känna att jag ser saker för första gången. Mycket sympatiskt tycker jag.


Nu är jag ju en sån person som så hemskt gärna vill förstå saker. Inte helt lätt när det gäller denna bok, vilket blir tydligare och tydligare ju längre man kommer i historien. I början verkar det som en ganska enkel berättelse, men det blir mer och mer komplicerat. Jag måste nästan börja med händelseförloppet. Vad är det då som egentligen händer? Huvudpersonen K berättar om sin starka vänskap med den unga Sumire. De två träffas på universitetet och blir mycket nära och förtroliga vänner. K blir genast förälskad i Sumire, vilket är obesvarat. De ägnar sig åt att prata om allt, bla de texter som Sumire skriver eftersom hon vill bli författare. Sumire träffar snart en äldre, gift kvinna, Myu, och blir otroligt förälskad för första gången. Sumire och Myu blir goda vänner och Sumire börjar arbeta för Myu på hennes företag. På en resa utomlands hamnar de till sist på en Grekisk ö, där det efter ett misslyckat förförelseförsök blir klart att Myu inte kan besvara Sumires passion. Därefter försvinner Sumire spårlöst. K anländer på Myus uppmaning för att söka efter Sumire, utan resultat. K återvänder efter ett tag hem och hans liv fortsätter som förut. Sumire förblir försvunnen, och han återser inte heller Myu.

På ett plan är detta en berättelse om ensamhet, och om allas vår situation som människor på jorden. Vi är som satelliter, döda metallklumpar, som svävar omkring i olika banor genom rymden. Vi kan följa med varandra en bit på vägen men inte mer. Skildringen är tragisk på ett lågmält sätt, och mycket berörande. Nästan alla personer som vi möter i boken verkar drabbade av denna ensamhet och kontaktlöshet. K beskriver hur han som liten föreställt sig att han var hemligt adopterad och hans riktiga familj fanns någonstans i ett litet vanligt hus. Där skulle han bli förstådd och kunna känna närhet. Myu lever i ett äktenskap utan fysisk närhet. Tom K:s älskarinna berättar i slutskedet av boken om hur hon känner det som att det inte finns något kvar att prata om. I den lilla historien om hennes son, kallad Moroten, kan man också läsa in en ung människas situation i en familj som slutat att fungera.

Ensamhet alltså, och olycklig kärlek. Historien är också ett klassiskt triangeldrama med lite råttan på repet-känsla. Alla är olyckligt kära på något plan, deras känslor blir inte besvarade på det sätt som de skulle önska. Men sen är det ju så mycket mer. Ett genomgående tema handlar om ”den andra världen”, spegelvärlden, och verklighetens beskaffenhet. Och om att bli en annan person. Detta är något som nästan alla i boken råkar ut för. Boken vimlar av beskrivningar av hur någon på ytan ser ut som samma person, men egentligen har han blivit en annan. Sumire beskriver tex känslan av att ha fallit sönder och sen blivit hopplockad igen, lite huller om buller. Vad handlar detta om? På ett psykologiskt plan kan man få ihop det med ensamheten. Vi är alla främlingar inför varandra, även inför de som är oss närmast. Kanske också för oss själva?

I en förlängning av detta, handlar romanen också om skrivande, och litteratur. Det känns som att mycket av nycklarna till romanen finns i Sumires två texter. De handlar ju om tudelningen av tillvaron, och om akten att skriva som ett sätt att förhålla verkligheten. Att skriva eller att drömma. Någon säger också, om det är K eller Sumire, det minns jag inte, att de inte kan se skillnaden på det som finns och det som inte finns. Gränsen mellan det yttre och det inre är svår att urskilja. Varför försvinner egentligen Sumire, vad är det som händer? Kanske förändras hon och försvinner på så sätt ut ur K:s liv? Kanske fanns hon aldrig i verkligheten, utan bara i K:s huvud, eller hans litterära skapelse? På ett sätt känns det som att alla de tre huvudpersonerna går i varandra, är sammanblandade. Sumire säger ju också i deras sista telefonsamtal att de är som samma person, ”du är jag och jag är du”. Här skulle man kunna tänka mycket och länge känns det som… Resonemanget om skillnaden mellan tecken och symbol känns också viktigt, varför säger Sumire på slutet att hon står i en ”telefonkiosk som är som ett tecken”?

Det som är starkast för mig i upplevelsen av boken handlar dock om berättelsen om K:s förlust. Känslan på slutet när han är ensam kvar och livet fortsätter, på ytan precis som förut. Men inte för honom själv. ”Någon, något inom mig hade gett sig av. Med nerböjt ansikte och utan ett ord. Dörren hade öppnats och stängts. Ljuset hade släckts.” När K förlorar Sumire förlorar han en del av sig själv. Smärtan som genomsyrar bokens sista partier är stark.

Jag tänker att boken också handlar om att vara sann mot sig själv. Sumire skriver att hon slipade en kniv och skaffade sig ett hjärta av sten. Som att en del av Sumire dog, precis som en del av Myu dog i upplevelsen med den sexuella förnedringen. Hoppet lever kvar i mötet mellan K och Moroten. När K kan öppna sig för honom händer något, livets låga tänds igen i hans ögon.

Det vore himla kul om några av er andra som läst boken kunde kommentera. Håller ni med om något av det jag skrivit? Eller tänker ni helt annorlunda? Och vad säger ni om katterna?