Gårdagens möte och nästa

Vid gårdagens möte hos Tina kunde vi hälsa en ny medlem välkommen till vår "hemliga bokklubb" som hon kallade den: Välkommen Katarina! Kul att ha dig med!

Av oss som var närvarande var det bara Sofia som hunnit läsa klart boken. Kerstin ska försöka hinna plita ihop ett inlägg, så att de som inte kunde delta eller inte läst färdigt i tid till mötet kan diskutera också!

Nästa möte blir efter jul hemma hos Sofia. 20 januari är på förslag som datum.  Hoppas det funkar!
Karl Ove Knausgård är det som ska avhandlas då. Eller hans bok Min kamp. Eller både och.

Majgull Axelsson: Is och vatten, vatten och is

I min andra bokklubb har vi precis läst Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is.  Måste erkänna att jag inte var helt "super excited" över bokvalet, utan mer åt det lite ljumma hållet. Visserligen minns jag Aprilhäxan som en omtumlande läsupplevelse, men när jag sedan gav mig på Slumpvandring orkade jag inte alls med att slutföra den.  Hade också för mig att Is och vatten... fick ganska mixad kritik. (Ändå hade jag den hemma i bokhyllan, så i något läge måste jag ju ha tänkt att jag skulle läsa den?) 

Nåväl, efter att ha avslutat den sent i lördags kväll, måste jag säga att det är en klart läsvärd bok. Majgull Axelssons språk är helt underbart. Det rinner över sidorna som kristallklart vatten. Aldrig någonsin behöver man gå tillbaka och läsa om ett stycke eller en mening, bara för att förstå vad eller vem som åsyftas eller för att reda ut en meningskonstruktion. Verkligen njutbart.

Is och vatten, vatten och is är ett slags kollektivroman. Huvudperson är Susanne, en medelålders deckarförfattare, som fått följa med på ett polarforskningsfartyg. Som läsare förstår man snart att hon bär på något slags trauma. Boken utvecklar sig sedan till ett lapptäcke av tillbakablickar på Susannes och hennes familjs liv. Vi får inte bara ta del av Susannes minnen. Det förflutna skildras också från hennes mors, hennes mosters och hennes styvbrors synvinklar. Nutiden skildras både genom Susannes och skeppsläkaren Anders upplevelser och tankar.  Romanen blir som ett slags läggpussel, där olika personer bidrar med sina egna bitar och perspektiv.

Redan av baksidestexten förstår man att den här romanen handlar om trasiga relationer och olyckliga familjer. Kanske var det detta som fick mig att påbörja läsningen med en förväntan om obehagskänslor. (Inte något som lockar mig!) Och visst är boken full av olyckliga människor. Alla som dyker upp i handlingen, utom möjligen professorn i oceanografi, är kantstötta av livet eller har någon sorts problem. Men det gör inte boken hopplös på något sätt. Snarare gör det personerna i den mer trovärdiga, även om man måste hålla med Indras dotter om att det är synd om människorna. Men så är väl livet, egentligen? Alla bär på sin egen sorg eller känsla av misslyckande, även om man gör sitt bästa för att fortsätta framåt. Och till sist innehåller ändå romanen en antydan om en bättre framtid för dem vi kommit att bry oss om under berättelsens gång.

Sedan blir jag helt fascinerad över Axelssons beskrivning av själva polarexpeditionen. Både fartygets beskaffenhet och den omgivande naturen beskrivs på ett sätt som får mig att misstänka att hon skriver av egen erfarenhet. Otroligt intressant!

Vad har jag då möjligtvis emot den här boken? Tja, jag har till exempel lite svårt att förstå avståndet mellan mamma Lydia och hennes vuxna döttrar. Bakgrunden till det är inte tillräckligt tydlig för mig. Sedan tycker jag nog att det blir väl plottrigt med alla människor på polarforskningsfartyget. Samtidigt är det ett ganska smart berättartekniskt grepp. För Susanne är ju alla dessa människor nya och hon får anstränga sig för att komma ihåg vad alla heter till en början. Den upplevelsen delar jag definitivt med henne! Och så finns där ett slags mystiskt deckarspår, eller vad man ska kalla det, som jag tycker blir en aning för mycket. Om jag tänker efter, tror jag det är just det som gör att jag inte ger den här boken ett toppbetyg.

Men på det stora hela, klart värd att läsas!  Kanske borde jag ge Slumpvandring en andra chans?

/Tina

Tematrio: Efternamn

Lyrans tematrio den här veckan handlar om efternamn: Berätta om en roman/novell/text med ett efternamn i titeln!. Där har vi ju faktiskt flera stycken att välja på i vår böcker-som-vi-läst-lista! Eftersom både Elvis Karlsson och Gösta Berling var med i en tidigare tematrio, kan vi ju låta dem vila och istället ta dessa tre:

- Hjalmar Bergmans Doktor Glas läste vi för ganska länge sedan. Det är en fantastiskt bra bok skriven av en av våra allra bästa författare. Det är ganska många år sedan vi läste den, så det är svårt att minnas hur diskussionerna gick, men jag misstänker att det bland annat handlade om hur doktorn rättfärdigade för sig själv att handla som han gjorde. Och om Helga Gregorius på något sätt svek honom?

- Bengt Olssons Gregorius läste vi också. Vi tyckte det var jättespännande att få se historien från Doktor Glas från den andra sidan. Historien är väl berättad och lätt att ta till sig.  En helt annan sida av Bengt Olsson än den han visar i sina krönikor i DN.

- Sofi Oksanens Stalins kossor var den senaste bok vi läste med ett efternamn i titeln. Om allt hon skriver är så här bra, är det verkligen en författare att hålla ögonen på. Ett eget inlägg om boken finns att läsa här.

Nawal El-Saadawi: Röst ur djupet

Det här är antagligen den första bok jag läst av en egyptisk författare, men förhoppningsvis inte den sista! Röst ur djupet är El-Saadawis debutroman från 1977. (Översatt till svenska 1983.) 

Det är en mycket vacker liten bok, skriven på ett poetiskt språk, där vissa stycken som beskriver känslor och stämningar återkommer som ett slags omkväden på flera ställen i romanen. Själva historien som berättas är alls inte lika vacker. Ramberättaren är en psykolog som håller på med en studie av kvinnor som sitter i fängelse. En dag träffar hon på Firdaus, en kvinna som inväntar sin avrättning efter att ha blivit dömd för att ha dödat en man. I stort sett hela romanen utgörs sedan av Firdaus berättelse om sitt liv. Det är en berättelse om en kvinna som tar sig fram i världen av egen kraft. Men det är också en berättelse om ett samhälle där kvinnors frihet är starkt beskuren. Ett samhälle där kvinnan är tydligt underställd mannen. Firdaus har gjort vad hon kunnat för att frigöra sig från de män som förtryckt och misshandlat henne, men till slut räcker hennes förmåga inte till längre.

Nawar El-Saadawi är en kvinnlig läkare som varit och är mycket kontroversiell i Egypten, eftersom hennes böcker har ett tydligt feministiskt perspektiv och hon dessutom kritiserat bl a religionen. Under minst två perioder har hon tvingats fly landet. Hon fyller snart 80, men är still going strong. Jag ska definitivt försöka läsa något mer av henne.

Not: Jag hittar ingen omslagsbild, men bjussar istället på en länk till en intervju med författarinnan. Där finns också en bild på henne!

Margaret Atwood: Penelopiaden

Jag har bara läst en bok av Margaret Atwood tidigare och det var för 15 år sen eller så. Har för mig att jag gillade den, så jag har ingen aning om varför det inte blivit av att läsa någon mer?

Penelopiadens berättare är Odysseus hustru Penelope. Hon befinner sig i dödsriket och ser tillbaka på sitt liv. Atwood låter henne berätta sin version av vad som hände hemma på Ithaka medan Odysseus var ute på sina irrfärder på vägen hem från Troja. Hon skildrar det instängda palatslivet, där hon lever hopföst med sin ogina svärmor och Odysseus gamla amma. Penelope är av fin börd och har fört med sig en hel del i boet vid giftermålet med den betydligt fattigare maken. När hans hemkomst dröjer, lär hon sig hur man sköter en egendom och snart har slottets tillgångar vuxit.  Då kommer alla de skamlösa friarna, som ser en chans att få ta del av rikedomarna, om bara Penelope vill gifta om sig med någon av dem. De håller på att äta henne ur huset och förlustar sig med hennes tjänsteflickor.

Atwood bygger upp berättelsen på klassiskt maner i 29 sånger och låter de vackraste tjänsteflickorna (dem Odysseus lät avrätta när han äntligen kom hem) utgöra den kör som omväxlande med Penelope berättar historien. Det är väldigt snyggt gjort. Både själva formen, språket, sättet Atwood ger berättelsen en ny feministisk spin och den torra humor som ibland glimtar till, gör den här lilla boken till en riktig liten pärla.

Jag tänker definitivt inte låta det gå 15 år innan jag läser något av Atwood igen.

Gargoylen - The End

Tyckte Kerstins kommentar på förra inlägget om Gargoylen var så utförligt och bra att jag kopierar det som ett eget inlägg! Så kan vi diskutera slutet på boken här:

Äntligen klar med boken. Eller om man ska vara noga för över en vecka sedan, men i likhet med Sussi så har jag inte helt lätt att få till ett inlägg. Ja, vad ska man då säga om The Gargoyle? Jag är lite kluven till boken. Jag tycker å ena sidan att den är välskriven med genomtänkt komposition och bra språk. Bitvis intressant där man får en inblick i medeltidens klosterliv, bibelöversättningar, La Divina Commedia mm. Men detta hade kunnat fördjupas för att bli riktigt intressant tycker jag. Inledningen är ju otroligt stark och medryckande, och … ÄCKLIG! Svårt att läsa om kött som knastrar och bubblar i elden. Spännande är det när den mystiska Marianne Engel dyker upp, och man undrar vem hon är och hur detta ska utvecklas. Men sen stannar det av helt, och jag instämmer helt i Tinas önskan om mer action. För mig känns det som att författaren bränner av allt sitt krut i inledningen och sen blir det mer en falnande glöd. Det räcker inte med att läsa om hur tillfrisknandets process hos brännskadade kan te sig. Det blir lite tjatigt efter ett tag tycker jag. Och för mig blir personerna aldrig riktigt verkliga, vilket gör att man inte kan lära känna dem ordentligt. Följaktligen bryr jag mig inte så mycket om dem heller. Ta tex psykologen och den japanska kvinnan. Jag kan helt enkelt inte tro på dem, de känns påhittade och lite larviga. På samma sätt känner jag för de små berättelserna som sticks in här och där. Jag blir inte intresserad helt enkelt. Fattar inte heller huvudpersonens ondska, han ter sig mer som en ganska trasig människa med lite stort ego. Allt tjat om hur dålig han är får nästan lite narcissistiska drag tycker jag. Mot slutet tar sig boken, och det blir lite tätare igen och jag rycks med. Men som helhet förhåller jag mig sval, ingen stor läsupplevelse för mig. Jag tycker dock att författaren har talang, och man kan förhoppningsvis vänta sig mer av honom i framtiden. En då tror jag han skulle vinna på att arbeta lika mycket med personskildring som med komposition, och att våga vara mer nedtonad. Man behöver inte ta i så himla mycket hela tiden. Ta tex alla utförliga skildringar av de fantastiska måltider som de älskande intar. Visserligen välskrivna, men jag frågar mig varför?? För mig får de ingen riktig funktion i boken, de blir mer som ett sätt för författaren att briljera med sitt språk. Nu vänader jag blad, och kastar mig glatt över nästa bok. Får se hur den landar.

Rachael Wing: Hata Romeo

Jag ville läsa Rachael Wings Hata Romeo för att den till stor del är skriven i andra person, vilket ju är tämligen ovanligt. Hade inte hört talas om boken eller författaren innan jag blev tipsad om den och hade därför inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Bokens handling cirklar kring en uppsättning av Shakespeares Romeo och Julia i en skola. Som en direkt spegling av pjäsen, visar det sig att de båda huvudrollerna besätts av Jen och Chris, vars familjer förhåller sig till varandra ungefär som familjerna Montague och Capulet. Ingen bra utgångspunkt för en skolpjäs, med andra ord. Men eftersom intrigen i Romeo och Julia är välkänd, känns tyvärr handlingen i Hata Romeo alltför förutsägbar. Inte blir det bättre av en osmidig översättning, där engelska ordvändningar alltför ofta lyser igenom och dialogen löper allt annat än naturligt. För att riktigt späda på oflytet det orsakar i läsningen, är boken dessutom inte ordentligt korrekturläst. Sist jag retade mig på dålig korrekturläsning, var i en annan ungdomsbok: Godnatt, mister Tom. Jag kan inte låta bli att tycka att det är extra illa när barn- och ungdomsböcker är dåligt korrekturlästa. De vänder sig ju till mindre läsvana personer i första hand och om det dessutom handlar om läsare som är "tvungna" att läsa (genom t ex skolan) är det ju närmast oförsvarligt att göra läsningen extra ansträngande. När jag kollar efter, ser jag att både Hata Romeo och Godnatt, mister Tom är utgivna av Tidens förlag. Betyder det att jag ska undvika deras böcker framgent, eftersom det stör mig så pass?

Ni märker att Hata Romeo inte var en helt positiv läsupplevelse för min del. Och det stämmer. Jag var inte särskilt imponerad. Det vill säga, jag var inte det innan jag läste efterordet. Då visade det sig nämligen att Rachael Wing började skriva boken när hon var 14 år. Måste säga att intrig och komposition absolut är helt ok för att komma från en så ung författare!  Kanske skulle det här kunnat vara en bok som kunde inspirera andra unga att läsa eller skriva. Men i så fall borde Tiden ha kostat på den både en bättre översättning och minst en vända till i korrekturet!