Lee Harper: To Kill A Mockingbird (Dödssynden)

Det här är en bok som jag tror att snart sagt varenda amerikan född efter 1970 har läst och analyserat någon gång under sin skoltid. När The Congress Library i början av 90-talet hade en omröstning bland läsare i USA om vilken bok som haft störst betydelse för dem i livet, var det bara bibeln som fick fler röster än To Kill a Mockingbird. I år är det 50 år sedan boken gavs ut och det har uppmärksammats både i USA och här i Sverige, där den svenska översättningen, Dödssynden, kommit ut i ny pocketupplaga.

Jag får erkänna att jag hade ganska vaga begrepp om vad boken handlade om, men när jag väl börjat läsa, kunde jag inte sluta. Det bär mig emot att berätta för mycket om bokens intrig, eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för den som ännu inte läst denna moderna klassiker, så jag ska göra mitt bästa att inte avslöja för mycket!

Dödssynden utspelar sig i en liten amerikansk stad, Maycomb, Alabama, under några år i mitten av 30-talet. Scout och hennes några år äldre bror, Jem, lever tillsammans med sin far, ortens advokat Atticus Finch. Mamman är död. Till sin hjälp i hushållet har de sin svarta hushållerska, Calpurnia, som av pappa Atticus givits mer eller mindre fria händer att delta i barnens uppfostran. Scout är en pojkflicka som hänger sin bror i hasorna och leker samma lekar som han gör. De lever ett relativt bekymmerslöst liv, där det mest spännande är grannhuset som bebos av herr Radley. Det sägs att herr Radley har en son, kallad Boo, som lever instängd i huset. Ingen har någonsin sett honom, vilket har en skrämmande effekt på Scout och Jem, som alltid springer förbi Radleys hus så snabbt de bara kan. Detta bildar bakgrund till ett av bokens teman som rör sig kring de förutfattade meningar människor kan ha om andra, till största delen baserat på fragment av rykten som går i ett litet samhälle. Ett annat tema, rör den rassegregation som har ett starkt fäste i den amerikanska söderns 30-tal. När Atticus Finch får rollen som försvarsadvokat till en svart man som åtalas för våldtäkt av en vit kvinna, synliggörs beteenden och åsikter i det lilla samhället som hittills inte varit helt tydliga för Scout och Jem. Som ett ytterligare raster ovanpå de här händelserna läggs också en diskussion om olika samhällsklasser. Vem står högre på samhällsstegen och varför? Familjen till den kvinna som sägs ha våldtagits ses som ”white trash” av sin omgivning. Ändå är hennes ord mer värt en det som kommer från en skötsam och omtänksam svart man.

Jag trodde att detta var en ungdomsbok innan jag började läsa den, men ser att biblioteket kategoriserat den som en vuxenroman. Jag skulle nog karaktärisera den som "både och" och jag förstår varför den blivit så populär. Det är en mycket vackert berättad historia. To Kill a Mockingbird får sägas passa väl in i den kategori som ibland brukar betecknas ”coming of age novel”. Mot slutet av boken konstaterar Scouts nio-åriga jag att ”As I made my way home, I thought Jem and I would get grown but there wasn’t much else left for us to learn, except possibly algebra.” Som läsare är man böjd att hålla med henne.

J D Salinger: Räddaren i nöden

Salingers Räddaren i nöden är en superklassiker. Den gavs ut 1951 och sägs förebåda den tonårskultur som växte fram under decenniet som föjde. Även om Räddaren i nöden inte ursprungligen var tänkt som en ungdomsroman i första hand, kom den att få stort inflytande på ungdomslitteraturen framöver, också den svenska.

J D Salinger använder sig av en 17-årig jagberättare och ett ungdomsspråk fyllt av slang, favorituttryck och svordomar.  Jag har läst den ursprungliga svenska översättningen av Birgitta Hammar och de uttryck som används känns lite omoderna, men säkert helt rätt för tiden. Nästa gång jag läser den (vilket blir den fjärde eller femte gången) ska jag definitivt sikta in mig på den nyöversättning som Klas Östergren gjorde för några år sen.
Berättelsen i Räddaren i nöden består till största delen av huvudpersonen Holden Caulfields egen beskrivning av tre kritiska dygn som inträffade ett år tillbaka i tiden. Hans berättelse inleds just när han ännu en gång blivit utskickad från en av de fina skolor hans förmögna föräldrar sänt honom till. Det är strax innan jullovet, och Holden bestämmer sig för att ge sig av tidigare från skolan för att tillbringa några dagar på egen hand i New York, innan han återvänder hem till föräldrarna. Redan i början av boken antyds att Holden befinner sig på ett behandlingshem av något slag. Både ett psykiskt sammanbrott och TBC antyds vara anledningen till detta. Av den något kaotiska redogörelsen för de lika kaotiska dygnen i New York, böjs man som läsare att se det förra som det mer troliga alternativet.

Holden befinner sig mitt emellan barndomen och vuxenvärlden. I New York ägnar han sig åt ”vuxenaktiviteter”. Han besöker nattklubbar och barer, han tar upp en prostituerad på sitt hotellrum och han går på date med en gammal flickvän. Hela tiden upplever han så gott som alla människor han möter som obehagliga och de gör honom ”nere” på ett eller annat vis. De enda som inte gör honom besvikna är kvinnor i hans mammas ålder och barn. Däremot talar han mer eller mindre illa om alla gamla skolkamrater. En natt åker han hem till en gammal favoritlärare i engelska, som tar honom på allvar och försöker ge honom några goda råd. Men när Holden vaknar på hans soffa mitt i natten och märker att läraren sitter och stryker honom över håret, blir Holden uppjagad och flyr från lägenheten. Inte ens denne man är fullständigt att lita på.

Holdens älskade lillebror Allie dog precis när Holden var 13 och på väg in i puberteten. Han fick aldrig någon hjälp att bearbeta den stora sorgen. Sedan dess verkar han haft svårt att knyta an till människor och visar nu i stället förakt för eller irritation på andra människor och deras svagheter, ofta deras ytlighet. Föräldrarna är så pass välbärgade att de kunnat skicka iväg honom till den ena fina internatskolan efter den andra. Men Holden Caulfield har gjort vad han kunnat för att ”straffa ut” sig från dem alla. På samma sätt straffar han ut sig i sina relationer till andra människor. Alla skolkamrater som dyker upp i berättelsen beskrivs som osympatiska eller äckliga. I något fall har det till och med gått så långt att han fått lov att byta rumskamrat. Trots att han ibland känner sympatier eller ansvar för somliga av sina skolkamrater skyddar han sig genom att poängtera deras många defekter. Ingen får komma nära. Detta måste vara extra svårt under den tid i livet då grupptillhörighet är så viktigt och man inte gör annat än speglar sig mot sin omgivning för att få bekräftelse och ledtrådar om hur man ska vara. Holdens kris verkar till största delen handla om en ovilja att gå in i den manliga världen och att acceptera de beteenden och värderingar som gäller där.  Holden Caulfield har helt enkelt inte riktigt kraft över att ta sig an det arbete det utgör att gå från barn till vuxen.

Jag upplever boken som ganska avancerad i formen och möjligen något komplicerad för den genomsnittliga tonårsläsaren. Men kanske har jag bara glömt bort vilka böcker jag själv läste i den åldern. Dessutom var ju inte boken ursprungligen avsedd för en yngre publik, utan Salinger skrev den helt som en ”vuxenroman”. Det var först efter publiceringen som det visade sig att den fick så många yngre läsare.

J M Coetzee: Onåd

Onåd handlar om universitetsläraren David Lurie som inleder en sexuell relation (ja, han vill förstås själv kalla det en kärleksrelation, men det köper inte jag) med en av sin unga elever. Detta uppdagas och Lurie måste lämna sin tjänst. Han flyr Kapstaden för ett besök hos sin dotter Lucy som lever ensam i ett gammalt hus på landet. Hos Lucy händer saker som totalt ändrar Davids perspektiv.

Jag är väldigt kluven till den här boken. Från nästan första början tycker jag att den är gubbsjuk och jag stör mig på fixeringen vid "mannens lidelse" något enormt. Men när David kommer till landet och hans och Lucys tillvaro rubbas ur sina cirklar på ett dramatiskt sätt, kommer ett långt stycke i boken som är alldeles trollbindande. Coetzee skildrar de stora omsvängningarna i förhållandena mellan människor som skett och sker i Sydafrika efter apartheids upphörande. Det är otroligt intressant och påminner mig om en teaterföreställning jag såg på Elverket för ett par år sen, Groundswell, som behandlar samma tema.  I Coetzees skildring, läggs en extra dimension till. David ser allt ur ett intellektuellt storstadsperspektiv, medan Lucy har en mer pragmatiskt (och uppgiven?) syn på sakernas tillstånd. Det är otroligt bra skildrat och man har som läsare inte svårt att förstå båda sidors syn på saken. Men så kommer en ny gubbsjuk episod och förtrollningen bryts för min del.

I rättvisans namn får sägas att Coetzees språk rakt igenom hela berättelsen är avskalat, tydligt och mycket, ska man kalla det rogivande? Ja, det finns ett slags lugn i språket, oavsett vad som skildras, som är väldigt behagligt. Synd bara att jag inte tilltalas särskilt av hans skildring av "den manliga lidelsen".

Harry Kullman: Den svarta fläcken

Harry Kullmans Den svarta fläcken från 1949 anses vara den första moderna svenska ungdomsboken. Och Kullman ses som en av de stora ungdomsförfattarna i Sverige. Det här är den första boken av honom jag läser.

Bokens huvudperson är Barbro Levander som bor i en enrummare på Söder i Stockholm tillsammans med sin äldre bror Daniel och de ständigt bråkande föräldrarna. Barbro är ambitiös och läser engelska på kvällarna efter jobbet som springflicka hos en modist. Hennes äldre bror Daniel får kicken från sitt jobb som springschas efter att han försnillat pengar från sin arbetsgivare. I bekantskapskretsen ingår Stöten, en smågangster som utövar en farlig lockelse på Daniel med sin ständiga tillgång på pengar och sitt självsäkra sätt. Daniel vill också ha pengar och helst vill han slippa förtjäna dem på ett ”vanligt” jobb. Barbro oroar sig för sin älskade bror, och för att kunna hålla ögonen på honom hänger hon med när Stöten dyker upp i en ”lånad” bil tillsammans med brodern och hans kompis. Den utfärden slutar med polisjakt, en kraschad bil, en sommarstugevandalisering och dåligt samvete hos Barbro. Det dåliga samvetet tilltar följande dag när hon får se i tidningarna att de poliser som jagade dem ligger allvarligt skadade på sjukhus efter att ha krockat med en lastbil. Ändå kan hon inte låta bli att hänga med igen när killarna något senare bestämmer sig för att stjäla nylonstrumpor i en butik i Mälarhöjden. Hon har dock en egen hemlig plan i bakfickan.

Jag har lite svårt för den något uppjagade tonen i boken. Det känns lite som att läsa ett synopsis till något slags action-rulle. Visst förekommer också några skildringar av mellanmänskliga relationer, men det är ändå äventyret som dominerar. Och när det handlar om känslor och inre monologer kring rätt och fel, är det till största delen flickan Barbros tankar som skildras. Kullman, som använder sig av en allvetande berättare, ger sig inte in på några mer omfattande sonderingar av de manliga protagonisternas känslo- och tankeliv. Han har däremot ett tydligt klassperspektiv i sin skildring av ungdomarna som kommer på glid. Det är ingen slump att de tillhör arbetarklassen. De känner sig i underläge. Ett underläge som de hanterar på skilda sätt. Barbro vill ”ta sig upp” och studerar därför på kvällstid efter sitt arbete, medan Stöten anser att han redan har en stor svart fläck på sig som han aldrig kommer att kunna bli fri ifrån. Därför kan han lika gärna fortsätta på brottets bana och därigenom skaffa sig det han vill ha. Han drömmer om att bli en framgångsrik ”gangster”, en spindel i nätet som har underordnade som utför de kriminella handlingarna åt honom.

Kullman kritiserades för att han inte tog nog tydligt avstånd från den ungdomsbrottslighet han skildrar i sin bok och folkbiblioteken ville därför inte köpa in den. I senare upplagor reviderade han berättelsen för att möta kritiken. Den version jag läst är en tredje översedd upplaga från 1973. Det skulle vara mycket intressant att få läsa de två tidigare upplagorna för att se vad som ändrats!

Muriel Barbery: Igelkottens elegans

Det här är en sån där bok som kryper fram från ingenstans och blir en världshit. Från början trycktes den i några få tusen exemplar, men den fann sina läsare ändå. De berättade för andra om boken och vips hade den tryckts i nya upplagor, översatts till hur många språk som helst och gjort sin författare rik på kuppen!  Så kan det gå.

Igelkottens elegans utspelar sig i ett fashionabelt hus i Paris. I portvaktslogen bor änkan Madame Michel. Några trappor upp i en av de 400 kvadratmeter stora våningarna bor den 12-åriga flickan Paloma Josse med sin familj.  Båda två är ovanligt intelligenta och intresserade av filosofi. Madame Michel håller sitt läsbegär och sin bildning dold för fastighetens snorkiga invånare. Hon ser till att tv:n står på i det yttre rummet i bostaden och skvalar, så att ingen ska kunna misstänka att hon fördriver fritiden med något djupare än tv-såporna.  Paloma å sin sida är desillusionerad och har bestämt sig för att begå självmord och sätta eld på lägenheten när hon fyller 13. Madame Michel och Paloma turas om att berätta om sina liv och om de andra invånarna i huset där de bor.

Som den frankofil jag är tyckte jag mycket om den här boken och skulle vilja beskriva den som en lite udda feel-good-roman kryddad med lite filosofi och finkultur och med ett slut som inte är för sockersött. Allt i en mycket fransk förpackning.

Murakami - vad är vad?

Nu har vi alltså läst Sputnikälskling, och mycket finns att säga om denna bok...! Genast när jag började läsa den tyckte jag om den. Det är ett skönt flyt i berättandet och boken har en egen och speciell ton, nästan som ett eget universum dit man får tillträde. Mycket handlar detta om författarens språk, tror jag. Murakami kan konsten att frammana oväntade och träffsäkra bilder som sätter igång fantasin, och många av formuleringarna i boken fick mig att småle. Som när Sumire liknar upplevelsen av att läsa sina egna texter vid den ”fadda känsla som man får när man tittar långt bortifrån på ett par smutsiga strumpor som man just har tagit av sig och som ligger där på golvet”. Eller när huvudpersonen, K (jag lyckas inte hitta hans riktiga namn någonstans, någon annan som har gjort det?) beskriver sin känsla av saknad och sorg: ”Jag kände mig som en meningslös insekt som utan anledning, utan planer, utan övertygelse bara trycker sig platt mot en hög stenmur en stormig natt.”. Exemplen är många! Personerna är också fint tecknade, med bara lagom mycket information för att man ska få en tydlig bild och sen kunna fylla i luckorna själv. Det finns ett fräscht och nästan lite naivt drag i berättandet, som får mig som läsare att känna att jag ser saker för första gången. Mycket sympatiskt tycker jag.


Nu är jag ju en sån person som så hemskt gärna vill förstå saker. Inte helt lätt när det gäller denna bok, vilket blir tydligare och tydligare ju längre man kommer i historien. I början verkar det som en ganska enkel berättelse, men det blir mer och mer komplicerat. Jag måste nästan börja med händelseförloppet. Vad är det då som egentligen händer? Huvudpersonen K berättar om sin starka vänskap med den unga Sumire. De två träffas på universitetet och blir mycket nära och förtroliga vänner. K blir genast förälskad i Sumire, vilket är obesvarat. De ägnar sig åt att prata om allt, bla de texter som Sumire skriver eftersom hon vill bli författare. Sumire träffar snart en äldre, gift kvinna, Myu, och blir otroligt förälskad för första gången. Sumire och Myu blir goda vänner och Sumire börjar arbeta för Myu på hennes företag. På en resa utomlands hamnar de till sist på en Grekisk ö, där det efter ett misslyckat förförelseförsök blir klart att Myu inte kan besvara Sumires passion. Därefter försvinner Sumire spårlöst. K anländer på Myus uppmaning för att söka efter Sumire, utan resultat. K återvänder efter ett tag hem och hans liv fortsätter som förut. Sumire förblir försvunnen, och han återser inte heller Myu.

På ett plan är detta en berättelse om ensamhet, och om allas vår situation som människor på jorden. Vi är som satelliter, döda metallklumpar, som svävar omkring i olika banor genom rymden. Vi kan följa med varandra en bit på vägen men inte mer. Skildringen är tragisk på ett lågmält sätt, och mycket berörande. Nästan alla personer som vi möter i boken verkar drabbade av denna ensamhet och kontaktlöshet. K beskriver hur han som liten föreställt sig att han var hemligt adopterad och hans riktiga familj fanns någonstans i ett litet vanligt hus. Där skulle han bli förstådd och kunna känna närhet. Myu lever i ett äktenskap utan fysisk närhet. Tom K:s älskarinna berättar i slutskedet av boken om hur hon känner det som att det inte finns något kvar att prata om. I den lilla historien om hennes son, kallad Moroten, kan man också läsa in en ung människas situation i en familj som slutat att fungera.

Ensamhet alltså, och olycklig kärlek. Historien är också ett klassiskt triangeldrama med lite råttan på repet-känsla. Alla är olyckligt kära på något plan, deras känslor blir inte besvarade på det sätt som de skulle önska. Men sen är det ju så mycket mer. Ett genomgående tema handlar om ”den andra världen”, spegelvärlden, och verklighetens beskaffenhet. Och om att bli en annan person. Detta är något som nästan alla i boken råkar ut för. Boken vimlar av beskrivningar av hur någon på ytan ser ut som samma person, men egentligen har han blivit en annan. Sumire beskriver tex känslan av att ha fallit sönder och sen blivit hopplockad igen, lite huller om buller. Vad handlar detta om? På ett psykologiskt plan kan man få ihop det med ensamheten. Vi är alla främlingar inför varandra, även inför de som är oss närmast. Kanske också för oss själva?

I en förlängning av detta, handlar romanen också om skrivande, och litteratur. Det känns som att mycket av nycklarna till romanen finns i Sumires två texter. De handlar ju om tudelningen av tillvaron, och om akten att skriva som ett sätt att förhålla verkligheten. Att skriva eller att drömma. Någon säger också, om det är K eller Sumire, det minns jag inte, att de inte kan se skillnaden på det som finns och det som inte finns. Gränsen mellan det yttre och det inre är svår att urskilja. Varför försvinner egentligen Sumire, vad är det som händer? Kanske förändras hon och försvinner på så sätt ut ur K:s liv? Kanske fanns hon aldrig i verkligheten, utan bara i K:s huvud, eller hans litterära skapelse? På ett sätt känns det som att alla de tre huvudpersonerna går i varandra, är sammanblandade. Sumire säger ju också i deras sista telefonsamtal att de är som samma person, ”du är jag och jag är du”. Här skulle man kunna tänka mycket och länge känns det som… Resonemanget om skillnaden mellan tecken och symbol känns också viktigt, varför säger Sumire på slutet att hon står i en ”telefonkiosk som är som ett tecken”?

Det som är starkast för mig i upplevelsen av boken handlar dock om berättelsen om K:s förlust. Känslan på slutet när han är ensam kvar och livet fortsätter, på ytan precis som förut. Men inte för honom själv. ”Någon, något inom mig hade gett sig av. Med nerböjt ansikte och utan ett ord. Dörren hade öppnats och stängts. Ljuset hade släckts.” När K förlorar Sumire förlorar han en del av sig själv. Smärtan som genomsyrar bokens sista partier är stark.

Jag tänker att boken också handlar om att vara sann mot sig själv. Sumire skriver att hon slipade en kniv och skaffade sig ett hjärta av sten. Som att en del av Sumire dog, precis som en del av Myu dog i upplevelsen med den sexuella förnedringen. Hoppet lever kvar i mötet mellan K och Moroten. När K kan öppna sig för honom händer något, livets låga tänds igen i hans ögon.

Det vore himla kul om några av er andra som läst boken kunde kommentera. Håller ni med om något av det jag skrivit? Eller tänker ni helt annorlunda? Och vad säger ni om katterna?