Emily Brontë: Wuthering Heights (Svindlande höjder)

Jag fortsätter på klassikerspåret. Jag gillar klassiker. De är ju på något vis framvaskade ur den stora floden av böcker och finns kvar i utgivningen på grund av sin kvalitet och hållbarhet. Säkra kort, med andra ord. Vet inte hur det kommer sig att jag inte läst just Wuthering Heights tidigare. Det är ju verkligen en av de stora, riktigt välkända klassikerna. En typisk kanon-bok, oavsett vem som sammanställt kanon. Jag som älskar allt Jane Austen skrivit och också Emilys syster Charlotte Brontës Jane Eyre. Hur har jag lyckats undgå att läsa Wuthering Heights? Kanske för att jag trodde att jag redan läst den någon gång för jättelänge sen? Hallå, man vet ju att det handlar om den passionerade kärleken mellan Catherine och Heathcliff! Men. Storyn förhöll sig inte alls på det sätt jag trodde. Och faktum är att jag faktiskt inte gillade boken så där förutsättningslöst som jag gillar Austen eller Jane Eyre. Heathcliff är allt igenom osympatisk. Catherine är falsk och manipulativ. Låt vara att de inte haft en lätt barndom. Men ändå. Visst skriver Emily Brontë bra och visst är det coolt med alla dessa starka kvinnor som vänder nederlag till övertag på löpande band. Visst kan man se även denna bok författad av en kvinna i 1800-talets England som subversiv kritik riktad mot ett patriarkalt samhälles normer, värderingar och framför allt lagar. Men mitt romantiskt lagda hjärta är ändå besviket, trots att boken väl får sägas sluta i dur efter alla bedrövligheter. Give me Jane Austen any day!

Nästa bok: JCO

Nästa bok är utsedd. Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter blir det vi ska läsa härnäst. Den är tjock och verkar mycket lovande, enligt Kerstin som börjat läsa den på väg till och från nya jobbet. Bara att hugga in!

Kerstin återkommer med förslag på datum att träffas!

Ernest Hemingway: The Old Man And The Sea (Den gamle och havet)

Det här är en klassiker som definitivt är lagom tunn för enhandsfattning! Att den stått i vår bokhylla sen vi flyttade ihop någon gång på dinosauriernas tid är väl ännu en anledning att äntligen ta sig an den. Och jag måste tillägga att själva kvalitén på berättelsen borde varit nog skäl att ha gjort det för länge sen!
Den här boken ligger på gränsen mellan en mycket kort roman och en ganska lång novell. Eftersom den inte innehåller några som helst kapitelindelningar är den kanske mer att betrakta som lång novell. Spelar roll. Berättelsen utspelar sig på Kuba på 50-talet. Den gamle fiskaren Santiago har tagit sig an att lära upp en ung pojke allt han vet om fiske, men efter att det gått mer än 80 dagar utan att de fått någon fångst, blir den unge pojken beordrad av sin far att byta båt och läromästare. Santiago har ju uppenbarligen ingen fiskelycka längre. Det här smärtar den unge pojken, som ser som sin uppgift att hjälpa och stötta den gamle mannen. Trots att han inte längre får fiska med honom, ser han till den gamle varje kväll och ordnar så han får något att äta, trots att han inte lyckats fånga något. Relationen mellan den gamle mannen och den unge pojken, skildras på ett sätt som gör att man som läsare förstår vilken respekt som finns mellan dem och hur mycket de betyder för varandra. Det är en skildring som värmer hjärterötterna ordentligt! Annars utspelar sig nästan hela boken ute på öppet vatten. Santiago ger sig ut lite längre till havs än vanligt, i hopp om att äntligen få en ordentlig fångst. Det får han – med besked! På kroken får han en bjässe till fisk, som drar med honom ännu längre ut till havs. Kampen med fisken tar närmare två dygn i anspråk och det är kring den kampen det mesta av boken utspelar sig. Låter det tråkigt och enahanda? Det är det inte! Vi får följa den åldrade mannens tankar under dessa dygn. De handlar både om naturen och särskilt havet och dess invånare, om livet, om baseboll och om rena yrkeskunskaper. Som läsare känner man både stor sympati och respekt för den gamle mannen. Genom mannens inre monolog låter Hemingway oss förstå hur erfaren och kunnig han är, samtidigt som han är envis och ödmjuk inför livet. Jag önskar honom väl genom hela boken och känner för honom när han har ont eller när fisket inte går riktigt som det borde.
Hemingway var intresserad av både jakt och fiske och det lyser igenom i berättelsen. Faktum är att Hemingway alltid valde att skriva om ämnen som han kände till väl. Han såg det som en garant för att han skulle kunna skriva övertygande. Jag vet inte mycket om fiske, men det skildras på ett sätt som verkar mycket trovärdigt i boken. Jag vet absolut ingenting om tjurfäktning, men jag skulle bra gärna vilja läsa hur Hemingway skildrar det. Undrar om det går att få tag på Döden på eftermiddagen? I så fall ska den definitivt upp på min att-läsa-lista. The Old Man And The Sea gav mersmak!