Emily Brontë: Wuthering Heights (Svindlande höjder)

Jag fortsätter på klassikerspåret. Jag gillar klassiker. De är ju på något vis framvaskade ur den stora floden av böcker och finns kvar i utgivningen på grund av sin kvalitet och hållbarhet. Säkra kort, med andra ord. Vet inte hur det kommer sig att jag inte läst just Wuthering Heights tidigare. Det är ju verkligen en av de stora, riktigt välkända klassikerna. En typisk kanon-bok, oavsett vem som sammanställt kanon. Jag som älskar allt Jane Austen skrivit och också Emilys syster Charlotte Brontës Jane Eyre. Hur har jag lyckats undgå att läsa Wuthering Heights? Kanske för att jag trodde att jag redan läst den någon gång för jättelänge sen? Hallå, man vet ju att det handlar om den passionerade kärleken mellan Catherine och Heathcliff! Men. Storyn förhöll sig inte alls på det sätt jag trodde. Och faktum är att jag faktiskt inte gillade boken så där förutsättningslöst som jag gillar Austen eller Jane Eyre. Heathcliff är allt igenom osympatisk. Catherine är falsk och manipulativ. Låt vara att de inte haft en lätt barndom. Men ändå. Visst skriver Emily Brontë bra och visst är det coolt med alla dessa starka kvinnor som vänder nederlag till övertag på löpande band. Visst kan man se även denna bok författad av en kvinna i 1800-talets England som subversiv kritik riktad mot ett patriarkalt samhälles normer, värderingar och framför allt lagar. Men mitt romantiskt lagda hjärta är ändå besviket, trots att boken väl får sägas sluta i dur efter alla bedrövligheter. Give me Jane Austen any day!