Vi hann berätta lite om intrigen för dem som inte hunnit läsa något alls och sen diskuterade vi en del kring första intrycket: Dramatisk början i högt tempo. Trots en massa vidriga detaljer drogs man snabbt in i berättelsen. Men nu i mitten? Vad tycker ni andra? Det har ju liksom stannat av. Jag märker att jag hela tiden väntar på att det ska hända något riktigt dramatiskt i "nu-planet". Berättelserna i då-planet är ju lite söta eller sorgliga eller vad de nu är, men de drar inte direkt upp tempot... Ska det bara bli något slags pussel av det hela? I long for some drama!
Sen diskuterade vi huvudpersonen: vad är han för personlighetstyp egentligen? Som "porrkung" får han automatiskt en negativ stämpel. Men inte är han väl så osympatisk egentligen? Cynisk, förhärdad, en smula bitter, men mest ett offer för olyckliga omständigheter.
Vi diskuterade också varför den här boken blivit en sån storsäljare. Sussi hade läst någonstans att Andrew Davidson fick ett rekordstort förskott. Så vi kom att jämföra med en aktuell svensk debutant som också tjänat en hacka innan boken ens kommit ut - Jan Wallentin och Strindbergs stjärna. Vad är det som får förlagen att storsatsa? Är det bokens ingredienser? Rider alla på något slags Dan Brown-våg? En gåta med historiska förtecken?
Vi hann också med att diskutera de olika sätt boken recenserats på. Den har blivit både hissad och dissad. Sussi konstaterade att hon av en recension att döma fått uppfattningen att det skulle vara en ganska "svår" bok, men sen insåg hon att så nog knappast är fallet om den gått och blivit en "major best seller". Vad tycker vi? Hiss eller diss? (Kanske ska vänta tills vi läst klart!)
Jag har googlat lite olika recensioner, men beslutat mig för att inte läsa dem förrän jag är klar, bara för att vara säker på att inte råka ut för några "spoilers". Jag vill inte veta hur det hela slutar innan jag själv nått dit!
Kom att tänka på en sak: Varför nämns hela tiden Marianne Engel med både för- och efternamn, trots att hon kommer att bli berättarens närmaste? Varför inte någon av de andra personerna? Är det något med hennes namn som jag inte fattat? (Ja, att hon är änglalik förstås, men måste hon alltid refereras till med både för- och efternamn för det? Räcker det inte med att göra det ibland bara?)
Nu ska jag krypa i säng och läsa en bit till innan jag somnar!
3 kommentarer:
Jag har hittat en intressant referens angående Marianne Engel och varför hennes fullständiga namn nämns, men inte andras: http://en.wikipedia.org/wiki/Marian_Engel
Marian Engel är en kanadensisk romanförfattare, och varje år ges det ut ett pris i Kanada: Marian Engel award.
Vet inte exakt hur man ska associera det till Marianne i boken, men jag ska ha det i bakhuvudet medan jag läser vidare boken!
Ah! Den gode Andrew fiskar förstås efter denna award! Lite subliminala meddelanden sådär...:-)
Äntligen klar med boken. Eller om man ska vara noga för över en vecka sedan, men i likhet med Sussi så har jag inte helt lätt att få till ett inlägg. Ja, vad ska man då säga om The Gargoyle? Jag är lite kluven till boken. Jag tycker å ena sidan att den är välskriven med genomtänkt komposition och bra språk. Bitvis intressant där man får en inblick i medeltidens klosterliv, bibelöversättningar, La Divina Commedia mm. Men detta hade kunnat fördjupas för att bli riktigt intressant tycker jag. Inledningen är ju otroligt stark och medryckande, och … ÄCKLIG! Svårt att läsa om kött som knastrar och bubblar i elden. Spännande är det när den mystiska Marianne Engel dyker upp, och man undrar vem hon är och hur detta ska utvecklas. Men sen stannar det av helt, och jag instämmer helt i Tinas önskan om mer action. För mig känns det som att författaren bränner av allt sitt krut i inledningen och sen blir det mer en falnande glöd. Det räcker inte med att läsa om hur tillfrisknandets process hos brännskadade kan te sig. Det blir lite tjatigt efter ett tag tycker jag. Och för mig blir personerna aldrig riktigt verkliga, vilket gör att man inte kan lära känna dem ordentligt. Följaktligen bryr jag mig inte så mycket om dem heller. Ta tex psykologen och den japanska kvinnan. Jag kan helt enkelt inte tro på dem, de känns påhittade och lite larviga. På samma sätt känner jag för de små berättelserna som sticks in här och där. Jag blir inte intresserad helt enkelt. Fattar inte heller huvudpersonens ondska, han ter sig mer som en ganska trasig människa med lite stort ego. Allt tjat om hur dålig han är får nästan lite narcissistiska drag tycker jag. Mot slutet tar sig boken, och det blir lite tätare igen och jag rycks med. Men som helhet förhåller jag mig sval, ingen stor läsupplevelse för mig. Jag tycker dock att författaren har talang, och man kan förhoppningsvis vänta sig mer av honom i framtiden. En då tror jag han skulle vinna på att arbeta lika mycket med personskildring som med komposition, och att våga vara mer nedtonad. Man behöver inte ta i så himla mycket hela tiden. Ta tex alla utförliga skildringar av de fantastiska måltider som de älskande intar. Visserligen välskrivna, men jag frågar mig varför?? För mig får de ingen riktig funktion i boken, de blir mer som ett sätt för författaren att briljera med sitt språk. Nu vänader jag blad, och kastar mig glatt över nästa bok. Får se hur den landar.
Skicka en kommentar