Kerstin Thorvall: När man skjuter arbetare

Kerstin Thorvall hann verka i många genrer innan hon avled i våras, några månader innan hon skulle fylla 85. Thorvall var den som 1976 startade vågen av så kallad bekännelselitteratur, när hennes Det mest förbjudna gavs ut. Den boken orsakade stormande diskussioner, något vi hade lite svårt att föreställa oss, när vi läste den i bokklubben ca 30 år senare. Tiderna förändras, sannerligen!

När man skjuter arbetare gavs ut 1993 och belönades med Moa Martinsson-stipendiet 1994. Det är en totalt uppslukande berättelse om den unga Hilma, den första i den strängt religiösa skogshuggarfamiljen som får möjlighet att läsa vidare. Detta sker tack vare hennes folkskollärarinna som kommer hem till familjen för att tala för flickans sak. Mer eller mindre motvilligt går föräldrarna med på att hon ska få läsa till lärarinna. Det är ju på gränsen till att förhäva sig. Men när nu en representant för ”myndigheterna” besvärar sig och lägger ett gott ord för Hilma, är det bara att underdånigt rätta sig efter det.

Hilma blir så småningom lärarinna och trivs med sitt arbete. Under sitt andra sommarlov åker hon och hälsar på sin kusin och hennes man i Tärnaby under några veckor, och där beseglas hennes öde. Hilma träffar en annan besökare i byn, adjunkten Sigfrid Tornvall och utsätts av honom för en intensiv uppvaktning. Inte lätt för en blyg flicka från landet att motstå. Och så går det som det går. Hastigt och lustigt finner sig Hilma hemma hos Sigfrids föräldrar och mitt i en virvelvind av bröllopsförberedelser. Hennes bröllopsförberedelser. Allt går väldigt fort, nästan för fort för att kännas anständigt. Men Sigfrids föräldrar, kyrkoherdeparet, driver på och bekostar generöst allt som behöver ordnas. Först efteråt uppdagas på ett mycket brutalt sätt för Hilma att Sigfrid är sinnessjuk och hon förstår då att det är därför kyrkoherdeparet haft så bråttom att få sonens äktenskap till stånd. Visserligen är det förbjudet för sinnessjuka att gifta sig, men kyrkoherdeparet verkar räkna kallt med att Hilma inte kommer att begära skilsmässa, när hon får reda på hur det egentligen är ställt med den nye maken. Och de har rätt. Hilma vill inte att hennes föräldrar ska få veta hur det förhåller sig och hon har ju dessutom lovat inför Gud att hon ska tillhöra Sigfrid tills döden skiljer dem åt. Hilma tar självmant på sig att bära sitt kors.

Det här är en skakande berättelse som till största delen utspelar sig under 20-talet. Det är en berättelse med flera teman, där de flesta ändå handlar om orättvisa och ojämlikhet. Det är otroligt störande att läsa om hur kvinnan underställs mannen. Vid giftermålet blir hon hans ägodel. Även om maken förgriper sig på henne, förväntas hon ”ställa upp”. Det är också en berättelse om klass, där de besuttna kan tänka sig en mesallians, eftersom en enkel arbetarkvinna på något sätt anses bli kompenserad för det brott hon egentligen utsätts för, i och med att hon får ”gifta upp sig”. Det är också tydligt hur olika religionens bud tolkas och efterlevs i skogsarbetarfamiljen respektive kyrkoherdefamiljen. Inte blir det hela mindre otäckt, när man vet att det är sina egna föräldrar Kerstin Thorvall valt att skriva om.