Jenny Diski: Den motvilliga resenären

Jenny Diski är ett sånt där författarnamn som dyker upp nu och då när folk nämner författare de gillar, men som jag hittills helt låtit passera utan att känna suget att läsa något av henne för att se om jag också skulle gilla henne. Så hittade jag hennes Den motvilliga resenären på årets bokrea och tänkte att det var ett bra tillfälle att äntligen slå till och få något läst av henne. Den motvilliga resenären består av en serie reseskildringar. Eller serie och serie, hon åker till Nya Zeeland, Somerset och Lappland och skriver om tillvaron där. Mest skildrar hon faktiskt sin inre tillvaro medan hon befinner sig på resande fot, även om hon naturligtvis också berättar något om miljön hon vistas i.

Först som sist måste jag säga att Diski skriver med ett bra flyt i språket och det är lätt att följa hennes resonemang. Tyvärr måste jag sen säga att jag inte direkt faller i farstun. Jag har försökt förstå varför och vad det kan vara som tilltalar hennes fans så mycket. Kanske är det hennes långsamma tempo och hennes introverta funderande kring läsning som tilltalar andra bokmalar? För min egen del känner jag att hon nog liknar mig själv alltför mycket för att jag ska tycka att hennes funderingar är intressanta att läsa om. Ja, jag förstår precis att hon föredrar att stänga in sig med en god bok i sin ensamma stuga framför att ge sig ut på promenader med grannen hon hyr av. Resonemangen däromkring blir ganska ointressanta att följa för min egen del. De ger mig ju inga nya infallsvinklar direkt. Det är som att ta del av någons ospännande inre monologer och det händer alldeles för lite på boksidorna för att få mig riktigt ”hooked”. Här och där snuddar hon emellertid vid sin egen uppväxt. Fragment från tillvaron med en psykiskt instabil mor och en egen vistelse på mentalsjukhus virvlar förbi. Bara i så små doser att man hinner bli nyfiken och önskar att hon kunde skriva en hel bok om det istället. (Det kanske hon redan har gjort? Hoppas det!) Men inte tillräckligt för att det ska bli till en fullödig berättelse.

Ja, som ni hör är jag lite besviken. Men så händer något i den avslutande delen av boken. Om de två första resorna mestadels handlar om att hyra sig ett ställe att finna avkoppling på, är den tredje resan helt och hållet ett jobbuppdrag. Diski blir ombedd att skriva ett resereportage från Lappland för The Observer. Hon ser framför sig möjligheten att få njuta av mörkret och stillheten i en nordlig ödemark och att få chansen att koppla av på sitt vanliga introverta sätt. Tyvärr (för henne själv, men turligt nog för oss som läsare) blir det inte riktigt som hon tänkt sig. Istället för lugn och stillhet serveras hon ett komplett program komponerat av Kirunas Turistbyrå som vill få lite publicitet i den brittiska dagspressen i förhoppning om att dra fler utländska turister till regionen. Diski skickas ut på en liten rundtur och får chansen att träffa svenska samer och lära sig mer om deras liv och förutsättningarna för dem att hålla sin kultur och sina traditioner vid liv. Hon får till och med vara med om en renskiljning. Här blir boken jätteintressant och plötsligt tycker jag den var värd den tid det tog att läsa den, trots allt. Att jag sen som svensk inte kan låta bli att skämmas över att jag vet så lite om vår svenska ursprungsbefolkning är en helt annan sak... Men mera Diski? Njae, då får nog allt någon som verkligen gillar henne argumentera väl för sin sak eller någon specifik bok av henne. Det finns ju så många andra författare jag inte gett chansen ännu. Och bland dem finns antagligen någon som passar just mig bättre.

/Tina

Richard Yates: Revolutionary Road

Revolutionary Road gavs ut 1961 och var Richard Yates debutroman efter att han först etablerat sig som novellförfattare. Av någon underlig anledning har den inte översatts till svenska förrän nu, i samband med att den också kommit som storfilm med Leonardo diCaprio och Kate Winslet i de ledande rollerna. Lite underligt är det med denna senfärdighet, då boken stämplats som en modern klassiker. Nåja, bättre sent än aldrig. Och visst är den väl värd sin översättning?

Boken handlar om det unga, vackra paret Frank och April Wheeler och deras alltmer kvävande förortstillvaro. De har alltid sett sig själva som speciella och när April blir gravid och de väljer att flytta från New York till ett litet förortssamhälle i Connecticut, håller de uppe fasaden inför sig själva och sina närmaste vänner genom att betrakta omgivningen genom ironiska och lätt förhånande glasögon. Annars passar de så väl in i förortsidyllen. Frank tar varje morgon pendeltåget in till Manhattan, där han tillbringar dagen vid sitt skrivbord i det stora kontorslandskapet. April stannar förstås hemma för att ta hand om de två barnen och hushållet. De är inte 30 fyllda, men känner redan att livet håller på att glida dem förbi, ända tills April får den strålande idén att de ska bryta upp och flytta till Paris. Nu vidtar några underbara veckor av planering och förväntansfulla diskussioner. Men det är bara lugnet innan stormen. Snart går allting utför i ett rasande tempo.

Yates bygger skickligt upp en klaustrofobisk känsla. Utan stora åthävor dras vi in i paret Wheelers stelnande relation. Nästan hela boken igenom ser vi tillvaron ur Franks perspektiv. Genom att han hela tiden i sitt inre spelar upp de dialoger han planerar att ha med April, förstår vi vilka låsta roller och positioner de har. Vändningarna i deras gräl och diskussioner är på något sätt förutbestämda och Frank planerar noggrant på vilket sätt han ska få April att göra honom till viljes. Haken är bara att April vet ganska väl vad hon själv vill.

Boken är perfekt för en bokklubbsdiskussion. Det finns egentligen hur mycket som helst att diskutera, hur många stenar som helst att vända på och hur många detaljer som helst att zooma in på. Jag tror inte vi hann riktigt klart med vår diskussion igår. Den kanske kan fortsätta i kommentarerna, så behöver den som inte läst färdigt än utsätta sig för alltför många spoilers…

Nästa bok

Efter en kort diskussion beslutade vi igår att nästa bok blir Utvandringens tid av Tayeb Salih:

Det blir första boken av en afrikansk författare i vår bokklubb!

Jhumpa Lahiri: Den indiske tolken

Det har varit mycket "snack" om Jhumpa Lahiri på sistone. Hennes tredje (tror jag det är) bok Främmande jord gavs nyligen ut på svenska och de flesta kultursidor inte bara recenserade den, utan publicerade också artiklar om eller intervjuer med författarinnan. All denna uppmärksamhet fick mig att äntligen ta itu med hennes Pulitzer-belönade debutbok, novellsamlingen Den indiske tolken, som jag fått för mig att Kerstin rekommenderade oss att läsa vid något bokklubbsmöte för flera år sen.

Jhumpa Lahiri är född i England av indiska invandrare. Familjen flyttade vidare till USA när hon bara var några år gammal. Som jag förstått saken, kretsar hela Lahiris författarskap kring vad det innebär att stå med fötterna mellan två så pass olika kulturer som den indiska och den amerikanska. Hennes protagonister utgörs ofta av väletablerade akademiker med indiskt ursprung som på något sätt konfronteras med det här kulturella gapet.

Den indiske tolken omfattar nio noveller, varav sju utspelar sig i USA och två i Indien. Det som främst slår mig är den vemodiga klang som ligger och ljuder i botten av samtliga noveller. Oavsett vilka förutsättningar personerna i novellerna har, känner man hela tiden en smula att "det är synd om människorna" när man läser. Det behöver inte inträffa några drastiska eller direkt tragiska händelser, den där vemodiga tonen följer ändå med berättelsen. Det finns också något slags mjukhet i berättandet. I flera av novellerna drabbas huvudpersonerna av någon form av ganska avgörande vändningar eller uppbrott. Ändå känns det vare sig chockartat eller spektakulärt på något sätt, eftersom det är skildrat med den där mjukheten. Om vemodet gör mig lite melankolisk medan jag läser, gör mjukheten ändå att det känns som att det finns en framtid för dem som skildras. Eller är det möjligen så att de här vändningarna eller uppbrotten inte är så särskilt avgörande, utan det istället är Lahiris sätt att beskriva dem som får mig att uppfatta dem så? Hm. Jag måste kanske läsa igen för att reda ut begreppen för mig själv lite bättre...

Det är kanske ett par veckor sen jag läste boken nu, och jag har fortfarande inte riktigt kunnat avgöra vad jag tycker om den. Jag tycker Lahiri verkligen behärskar novellformatet och personerna hon skildrar är intressanta. Dessutom gillar jag den dubbelkulturella aspekten på samma sätt som det är intressant att läsa t ex Amy Tan, som ju skildrar den kinesisk-amerikanska erfarenheten.

Kommer jag läsa mer av Lahiri? Ja, antagligen kommer jag att göra det. Men först skulle jag nog vilja hinna med några fler indien-indiska författare, för att lära mer om hur livet kan gestalta sig på plats i detta stora och myllrande land.

/Tina

Bokalternativ till nästa gång

Efter lite grunnande har jag äntligen kommit fram till tre böcker jag vill föreslå som alternativ till nästa gång. Hoppas någon av dem kan falla er på läppen. Två av dem finns i pocket och den tredje säljs till reapris på adlibris!

Eftersom jag är en sucker för klassiker (åtminstone för tillfället) och gärna vill komma ifatt lite i min klassikerläsning, skulle jag vilja föreslå den första delen i Alberte-serien av Cora Sandel: Alberte och Jakob. Har hört om den så många gånger att jag inser att det är något man borde läsa nån gång i sitt liv. Har också för mig att den var en av kursböckerna när min mamma läste 20 poäng kvinnolitteratur en gång i tiden. Bara en sån sak! :-) Dessutom har deltagarna i P1:s bokcirkel läst hela trilogin nu i vår, så den som vill kan gå in på webben och lyssna på diskussionerna här. Skulle dock råda att vänta tills ni läst själva, eftersom det är lite spoilervarning på den sidan!

Alberte och Jakob skrevs på 20-talet. Nästa bok jag skulle vilja föreslå är något nyare. Den skrevs på 60-talet och räknas till en av de absoluta höjdpunkterna inom den arabiska litteraturen: Utvandringens tid av Tayeb Salih. Vad jag minns har vi aldrig läst något från det språkområdet hittills, så det kanske är dags att vidga horisonterna lite? Den klockar in på under 200 sidor och jag brukar gilla böcker där författaren kan berätta sin historia i en koncentrerad form. Har också läst en positiv recension på en bokblogg nyligen, som gjorde mig både väldigt nyfiken och sugen på att läsa den!

Sist men inte minst, en bok som åtminstone är skriven på 00-talet! Den har funnits på min läslista länge, men det har inte blivit av att jag läst den av någon anledning: Berättelsen om Pi av den kanadensiske författaren Yann Martel. Den har varit något av en bestseller, så kanske har ni andra redan läst den?

Vill i alla fall passa på att rekommendera författarens blogg What is Stephen Harper Reading? Martel driver ett projekt där han försöker få Kanadas premiärminister Stephen Harper att intressera sig mer för skönlitteratur. Var fjortonde dag skickar Martel en bok till premiärministern med ett följebrev som berättar om boken och varför han rekommenderar den. Naturligtvis publiceras följebrevet på bloggen. En underbar kulturpolitisk kampanj!

Hoppas någon av dem kan falla er i smaken! Jag har alla tre böckerna hemma, så ni kan få klämma och känna lite på (eller snarare bläddra i :-) dem, innan vi bestämmer vilken som blir vår nästa bok.

Välkomna till mig den 25 maj!

Tina