Svinhugg är Marianne Cedervalls debutroman. Det är inte helt lätt att kategorisera boken. Det är knappast en deckare, även om den på något sätt känns som om den skulle passa bra in i den senaste årens svenska deckarvåg. Redan på första sidan får vi veta vilka som dör och snart anar vi också vem som dödat dem. Eller gör vi det? Går det att säga med säkerhet? Kan man verkligen önska livet ur någon? Så mycket att det går i uppfyllelse, alltså? Visst dyker det upp ett par poliser för att reda ut dödsfallen. Men de verkar tämligen tafatta, så där dör själva deckarspåret snabbt.
Detta är ingen läskig bok, knappast ens spännande. Men den suger snabbt tag i läsaren och man swooschar igenom den i en blink. På vårt möte konstaterade Sofia att alla personer som förekommer i boken är riktiga stereotyper, kanske är det därför man sveper igenom den så raskt? Ändå enades vi om att vi gillar både huvudpersonen Mirjam och (framförallt) hennes väninna, lapphäxan Hervor, stereotyper eller ej.
Kan man säga att det rör sig om en trivsam berättelse om en medelålders kvinnas fasansfulla hämnd? Inte någon bok som kommer att stanna kvar i minnet länge, utan snarare en lättsmält karamell med en något udda intrig, på gränsen till deckargenren.
3 kommentarer:
En mysig bok att läsa. Lättläst, men samtidigt tillräckligt speciell för att man som läsare ska känna sig nyfiken. En perfekt bok för hängmattan eller stranden!
Ja, "mysig" var ordet! "Trevlig" eller "trivsam" tror jag också vi använde när vi diskuterade. Måste erkänna att boken inte alls var vad jag förväntade mig att den skulle vara.
Kul att den var så speciell!
Jag håller verkligen med om att boken var både lättläst och att man sögs in i den. Måste erkänna att jag inledningsvis var lite skeptisk, men jag vanns över ganska snabbt. Jag tyckte dock att Hervor-karaktären var irriterande övertydlig. Det kändes som att författaren så gärna ville att man skulle tycka om henne, så man fick som läsare inget utrymme att skapa en egen uppfattning. På något sätt kände jag att detta var som en tonårsroman för medelåldern, men på ett positivt sätt. Lite stereotypt, men ändå effektivt, och ganska kul. Vem vet kanske nästa bok i serien kan passa när jag går in i min amnings-koma...
Skicka en kommentar