J D Salinger använder sig av en 17-årig jagberättare och ett ungdomsspråk fyllt av slang, favorituttryck och svordomar. Jag har läst den ursprungliga svenska översättningen av Birgitta Hammar och de uttryck som används känns lite omoderna, men säkert helt rätt för tiden. Nästa gång jag läser den (vilket blir den fjärde eller femte gången) ska jag definitivt sikta in mig på den nyöversättning som Klas Östergren gjorde för några år sen.
Berättelsen i Räddaren i nöden består till största delen av huvudpersonen Holden Caulfields egen beskrivning av tre kritiska dygn som inträffade ett år tillbaka i tiden. Hans berättelse inleds just när han ännu en gång blivit utskickad från en av de fina skolor hans förmögna föräldrar sänt honom till. Det är strax innan jullovet, och Holden bestämmer sig för att ge sig av tidigare från skolan för att tillbringa några dagar på egen hand i New York, innan han återvänder hem till föräldrarna. Redan i början av boken antyds att Holden befinner sig på ett behandlingshem av något slag. Både ett psykiskt sammanbrott och TBC antyds vara anledningen till detta. Av den något kaotiska redogörelsen för de lika kaotiska dygnen i New York, böjs man som läsare att se det förra som det mer troliga alternativet.
Holden befinner sig mitt emellan barndomen och vuxenvärlden. I New York ägnar han sig åt ”vuxenaktiviteter”. Han besöker nattklubbar och barer, han tar upp en prostituerad på sitt hotellrum och han går på date med en gammal flickvän. Hela tiden upplever han så gott som alla människor han möter som obehagliga och de gör honom ”nere” på ett eller annat vis. De enda som inte gör honom besvikna är kvinnor i hans mammas ålder och barn. Däremot talar han mer eller mindre illa om alla gamla skolkamrater. En natt åker han hem till en gammal favoritlärare i engelska, som tar honom på allvar och försöker ge honom några goda råd. Men när Holden vaknar på hans soffa mitt i natten och märker att läraren sitter och stryker honom över håret, blir Holden uppjagad och flyr från lägenheten. Inte ens denne man är fullständigt att lita på.
Holdens älskade lillebror Allie dog precis när Holden var 13 och på väg in i puberteten. Han fick aldrig någon hjälp att bearbeta den stora sorgen. Sedan dess verkar han haft svårt att knyta an till människor och visar nu i stället förakt för eller irritation på andra människor och deras svagheter, ofta deras ytlighet. Föräldrarna är så pass välbärgade att de kunnat skicka iväg honom till den ena fina internatskolan efter den andra. Men Holden Caulfield har gjort vad han kunnat för att ”straffa ut” sig från dem alla. På samma sätt straffar han ut sig i sina relationer till andra människor. Alla skolkamrater som dyker upp i berättelsen beskrivs som osympatiska eller äckliga. I något fall har det till och med gått så långt att han fått lov att byta rumskamrat. Trots att han ibland känner sympatier eller ansvar för somliga av sina skolkamrater skyddar han sig genom att poängtera deras många defekter. Ingen får komma nära. Detta måste vara extra svårt under den tid i livet då grupptillhörighet är så viktigt och man inte gör annat än speglar sig mot sin omgivning för att få bekräftelse och ledtrådar om hur man ska vara. Holdens kris verkar till största delen handla om en ovilja att gå in i den manliga världen och att acceptera de beteenden och värderingar som gäller där. Holden Caulfield har helt enkelt inte riktigt kraft över att ta sig an det arbete det utgör att gå från barn till vuxen.
Jag upplever boken som ganska avancerad i formen och möjligen något komplicerad för den genomsnittliga tonårsläsaren. Men kanske har jag bara glömt bort vilka böcker jag själv läste i den åldern. Dessutom var ju inte boken ursprungligen avsedd för en yngre publik, utan Salinger skrev den helt som en ”vuxenroman”. Det var först efter publiceringen som det visade sig att den fick så många yngre läsare.
2 kommentarer:
Åh, detta är en av mina absoluta favoritböcker! Måste läsa om den tror jag, det var ett tag sen inser jag när jag läser ditt inlägg. Denna tillsammans med Glaskupan av Sylvia Plath. Men det var lite svårt att utläsa vad du tycker om boken egentligen...?
Ja, vet du Kerstin, jag vet faktiskt inte vad jag tycker om den här boken egentligen. Det är i alla fall inte en av mina största favoriter, trots att jag läst den fler gånger än någon annan bok. (Förutom möjligen Pride and Prejudice då.) Men jag vet definitivt att det inte är sista gången jag läser den. Köpte Klas Östergrens översättning på rean, så den versionen blir det nästa gång. Kanske jag äntligen kan bestämma mig för vad jag tycker då? :-)
Skicka en kommentar