Majgull Axelsson: Is och vatten, vatten och is

I min andra bokklubb har vi precis läst Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is.  Måste erkänna att jag inte var helt "super excited" över bokvalet, utan mer åt det lite ljumma hållet. Visserligen minns jag Aprilhäxan som en omtumlande läsupplevelse, men när jag sedan gav mig på Slumpvandring orkade jag inte alls med att slutföra den.  Hade också för mig att Is och vatten... fick ganska mixad kritik. (Ändå hade jag den hemma i bokhyllan, så i något läge måste jag ju ha tänkt att jag skulle läsa den?) 

Nåväl, efter att ha avslutat den sent i lördags kväll, måste jag säga att det är en klart läsvärd bok. Majgull Axelssons språk är helt underbart. Det rinner över sidorna som kristallklart vatten. Aldrig någonsin behöver man gå tillbaka och läsa om ett stycke eller en mening, bara för att förstå vad eller vem som åsyftas eller för att reda ut en meningskonstruktion. Verkligen njutbart.

Is och vatten, vatten och is är ett slags kollektivroman. Huvudperson är Susanne, en medelålders deckarförfattare, som fått följa med på ett polarforskningsfartyg. Som läsare förstår man snart att hon bär på något slags trauma. Boken utvecklar sig sedan till ett lapptäcke av tillbakablickar på Susannes och hennes familjs liv. Vi får inte bara ta del av Susannes minnen. Det förflutna skildras också från hennes mors, hennes mosters och hennes styvbrors synvinklar. Nutiden skildras både genom Susannes och skeppsläkaren Anders upplevelser och tankar.  Romanen blir som ett slags läggpussel, där olika personer bidrar med sina egna bitar och perspektiv.

Redan av baksidestexten förstår man att den här romanen handlar om trasiga relationer och olyckliga familjer. Kanske var det detta som fick mig att påbörja läsningen med en förväntan om obehagskänslor. (Inte något som lockar mig!) Och visst är boken full av olyckliga människor. Alla som dyker upp i handlingen, utom möjligen professorn i oceanografi, är kantstötta av livet eller har någon sorts problem. Men det gör inte boken hopplös på något sätt. Snarare gör det personerna i den mer trovärdiga, även om man måste hålla med Indras dotter om att det är synd om människorna. Men så är väl livet, egentligen? Alla bär på sin egen sorg eller känsla av misslyckande, även om man gör sitt bästa för att fortsätta framåt. Och till sist innehåller ändå romanen en antydan om en bättre framtid för dem vi kommit att bry oss om under berättelsens gång.

Sedan blir jag helt fascinerad över Axelssons beskrivning av själva polarexpeditionen. Både fartygets beskaffenhet och den omgivande naturen beskrivs på ett sätt som får mig att misstänka att hon skriver av egen erfarenhet. Otroligt intressant!

Vad har jag då möjligtvis emot den här boken? Tja, jag har till exempel lite svårt att förstå avståndet mellan mamma Lydia och hennes vuxna döttrar. Bakgrunden till det är inte tillräckligt tydlig för mig. Sedan tycker jag nog att det blir väl plottrigt med alla människor på polarforskningsfartyget. Samtidigt är det ett ganska smart berättartekniskt grepp. För Susanne är ju alla dessa människor nya och hon får anstränga sig för att komma ihåg vad alla heter till en början. Den upplevelsen delar jag definitivt med henne! Och så finns där ett slags mystiskt deckarspår, eller vad man ska kalla det, som jag tycker blir en aning för mycket. Om jag tänker efter, tror jag det är just det som gör att jag inte ger den här boken ett toppbetyg.

Men på det stora hela, klart värd att läsas!  Kanske borde jag ge Slumpvandring en andra chans?

/Tina