Max Lundgren: Ole kallar mig Lise

Jag har nyligen läst tre ungdomsböcker från 1969. Det är tydligt att tiderna ändras och att ungdomsböckerna också gör det. När man läser de tre jämnåriga böckerna blir den tidsanda som rådde ganska tydlig. Kanske blir den lite extra tydlig därför att det rör sig om ungdomsböcker, eftersom det är så viktigt för läsarnas identifikation att författarna/protagonisterna ”hänger med”.  I det här fallet är det det politiska medvetandet som är mest markant.  Alla tre böckerna innehåller resonemang kring olika politiska sakfrågor eller solidaritet med olika grupper i samhället. Det här är resonemang jag inte alls kan påminna mig ha stött på särskilt ofta, eller alls, i den samtida ungdomslitteraturen.

 I Ole kallar mig Lise är det 19-åriga Lise som är berättaren. Hon är gift med den två år äldre Ole och tillsammans har de en 2-årig son. När berättelsen börjar är Ole försvunnen. Lise berättar om sin oro för honom och ger också tillbakablickar från deras liv tillsammans. Ole kommer bara till tals genom ett brev till Lise långt in i berättelsen och genom att han dyker upp i egen hög person alldeles i slutet. Ole har nämligen flytt hemmet på grund av det stora ”ansvar” han känner för alla dem som befinner sig långt ner i samhällshierarkin. Han känner att han måste uträtta något för dem, göra deras röst hörd, och det kan han inte göra hemifrån.

Lise framstår som den mer sansade av de två. Men det tycker jag kanske med mina 2010-talsglasögon på. Jag kan tänka mig att Lundgren avser att skildra Ole som en som har ”förstått” hur det förhåller sig i samhället, en som ser till dem som står långt ner på samhällsstegen, arbetarna som bara förväntas tiga och knega på, allt i önskan om att kunna konsumera sig till ett lyckligare liv. Det här var trots allt i en tid när stora delar av samhället gradvis fick det bättre och hade råd att köpa det första egna hemmet, en bil eller kanske både och. Hur som helst skildrar Lise värdet som finns i Oles och Lises tvåsamhet och i den lilla familjens tresamhet, medan Ole är fokuserad på det som finns utanför familjen – ett kvarlevande drag från pojk- respektive flickboken? Eller helt enkelt bara gamla könsroller?


För mig framstår inte Oles kris som särskilt övertygande. Den känns baserad på i huvudsak känslomässiga grunder, utan någon särskilt djupgående analys från Oles sida. Men kanske kändes den övertygande i en tid när den allmänna retoriken gick i de spåren. Gemensamt för de tre böckerna från 1969 är att olika hög grad av ungdomlig politisk medvetenhet ingår i skildringen av protagonisten och/eller hans omgivning. Detta skiljer sig ganska ordentligt från dagens ungdomsböcker där politiskt ställningstagande oftast lyser med sin fullständiga frånvaro.


Jag återkommer med rapporter om Tillträde till festen och Vart ska du gå? Ut!