Miranda July: Ingen hör hemma här mer än du

Jag plöjer igenom vår bokhylla på jakt efter olästa böcker (finns massor) som är i ett så pass behändigt format att de lämpar sig för enhandsfattning (finns inte riktigt lika många). Detta är ett sätt att överleva de många och långa amningarna såhär i början av spädbarnstiden. Det blir också ett något annorlunda sätt att välja ut böcker att läsa, men så långt har det funkat ganska bra. Jag läser böcker som kanske inte stått högst upp på min att-läsa-lista, men som i många fall visar sig vara ganska bra. Dessutom är de i regel lite tunnare än genomsnittet och då läser man ju också ut dem ganska snabbt. Det är en tillfredställelse i sig.

En av de olästa böcker jag hittat och läst den här veckan är Miranda Julys Ingen hör hemma här mer än du. Jag köpte den på bokrean i vintras och minns faktiskt inte riktigt varför. Kanske hade det att göra med att hon uppmärksammades ganska mycket för filmen Me And You And Everyone We Know och att jag hade det i bakhuvudet? (Inte för att jag sett filmen.) Eller kan någon ha rekommenderat just den här boken? Minns inte. Jag hade i alla fall noll föraningar och noll förväntningar när jag började läsa. Och vad fick jag i utbyte? Jo, en mängd noveller. De flesta ganska korta. Den kortaste var bara två sidor, vill jag minnas. Språket är vackert och novellerna innehåller en massa små detaljer som är intressanta, udda eller bara fångade på pricken. Det är lätt att känna sympati för personerna och man kommer snabbt in i respektive story. Men det finns också något som tar emot lite. Precis varenda en av bokens 16 noveller handlar om ensamhet på ett eller annat sätt. Alla utom en eller två har en kvinnlig huvudperson och i övrigt är det väldigt mycket sexuell frustration och gärna med lite homosexuellt inslag. Inget av det är fel, det är bara att det känns som om det skulle kunna gå att vidga vyerna en smula, bjuda på en lite mer blandad kompott. Det är väl det som är styrkan med novellsamlingar? Att det verkligen går att bjuda på variation? Kanske är jag lite njugg. Och antagligen var det inte helt rättvist att sätta i sig hela novellsamlingen på en och samma dag. Det blir lite samma effekt som att sätta i sig en för stor godispåse. Man tycker inte det är så himla gott längre när man närmar sig botten av påsen. Bättre att äta lite åt gången. Och det är nog så den här boken ska avnjutas: lite åt gången.