Muriel Barbery: Igelkottens elegans

Det här är en sån där bok som kryper fram från ingenstans och blir en världshit. Från början trycktes den i några få tusen exemplar, men den fann sina läsare ändå. De berättade för andra om boken och vips hade den tryckts i nya upplagor, översatts till hur många språk som helst och gjort sin författare rik på kuppen!  Så kan det gå.

Igelkottens elegans utspelar sig i ett fashionabelt hus i Paris. I portvaktslogen bor änkan Madame Michel. Några trappor upp i en av de 400 kvadratmeter stora våningarna bor den 12-åriga flickan Paloma Josse med sin familj.  Båda två är ovanligt intelligenta och intresserade av filosofi. Madame Michel håller sitt läsbegär och sin bildning dold för fastighetens snorkiga invånare. Hon ser till att tv:n står på i det yttre rummet i bostaden och skvalar, så att ingen ska kunna misstänka att hon fördriver fritiden med något djupare än tv-såporna.  Paloma å sin sida är desillusionerad och har bestämt sig för att begå självmord och sätta eld på lägenheten när hon fyller 13. Madame Michel och Paloma turas om att berätta om sina liv och om de andra invånarna i huset där de bor.

Som den frankofil jag är tyckte jag mycket om den här boken och skulle vilja beskriva den som en lite udda feel-good-roman kryddad med lite filosofi och finkultur och med ett slut som inte är för sockersött. Allt i en mycket fransk förpackning.