Det här är en bok som jag tror att snart sagt varenda amerikan född efter 1970 har läst och analyserat någon gång under sin skoltid. När The Congress Library i början av 90-talet hade en omröstning bland läsare i USA om vilken bok som haft störst betydelse för dem i livet, var det bara bibeln som fick fler röster än To Kill a Mockingbird. I år är det 50 år sedan boken gavs ut och det har uppmärksammats både i USA och här i Sverige, där den svenska översättningen, Dödssynden, kommit ut i ny pocketupplaga.
Jag får erkänna att jag hade ganska vaga begrepp om vad boken handlade om, men när jag väl börjat läsa, kunde jag inte sluta. Det bär mig emot att berätta för mycket om bokens intrig, eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för den som ännu inte läst denna moderna klassiker, så jag ska göra mitt bästa att inte avslöja för mycket!
Dödssynden utspelar sig i en liten amerikansk stad, Maycomb, Alabama, under några år i mitten av 30-talet. Scout och hennes några år äldre bror, Jem, lever tillsammans med sin far, ortens advokat Atticus Finch. Mamman är död. Till sin hjälp i hushållet har de sin svarta hushållerska, Calpurnia, som av pappa Atticus givits mer eller mindre fria händer att delta i barnens uppfostran. Scout är en pojkflicka som hänger sin bror i hasorna och leker samma lekar som han gör. De lever ett relativt bekymmerslöst liv, där det mest spännande är grannhuset som bebos av herr Radley. Det sägs att herr Radley har en son, kallad Boo, som lever instängd i huset. Ingen har någonsin sett honom, vilket har en skrämmande effekt på Scout och Jem, som alltid springer förbi Radleys hus så snabbt de bara kan. Detta bildar bakgrund till ett av bokens teman som rör sig kring de förutfattade meningar människor kan ha om andra, till största delen baserat på fragment av rykten som går i ett litet samhälle. Ett annat tema, rör den rassegregation som har ett starkt fäste i den amerikanska söderns 30-tal. När Atticus Finch får rollen som försvarsadvokat till en svart man som åtalas för våldtäkt av en vit kvinna, synliggörs beteenden och åsikter i det lilla samhället som hittills inte varit helt tydliga för Scout och Jem. Som ett ytterligare raster ovanpå de här händelserna läggs också en diskussion om olika samhällsklasser. Vem står högre på samhällsstegen och varför? Familjen till den kvinna som sägs ha våldtagits ses som ”white trash” av sin omgivning. Ändå är hennes ord mer värt en det som kommer från en skötsam och omtänksam svart man.
Jag trodde att detta var en ungdomsbok innan jag började läsa den, men ser att biblioteket kategoriserat den som en vuxenroman. Jag skulle nog karaktärisera den som "både och" och jag förstår varför den blivit så populär. Det är en mycket vackert berättad historia. To Kill a Mockingbird får sägas passa väl in i den kategori som ibland brukar betecknas ”coming of age novel”. Mot slutet av boken konstaterar Scouts nio-åriga jag att ”As I made my way home, I thought Jem and I would get grown but there wasn’t much else left for us to learn, except possibly algebra.” Som läsare är man böjd att hålla med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar