Grattis på 80-årsdagen Margareta Strömstedt!

Idag fyller Margareta Strömstedt år. Hon är en sån där människa som är ett levande bevis på att ett långt liv kan bli mycket innehållsrikt! Hon växte upp som äldsta dottern i en predikantfamilj i Småland. Fadern var bondson och predikant i missionsförbundet och den betydligt yngre modern, som kom från en finare familj, var nervklen och låg mest till sängs. Efter en ganska tuff barndom hamnade Margareta Strömstedt i Lund där hon läste till lärare och träffade Bo Strömstedt som hon gifte sig och bildade familj med. De flyttade till Stockholm där han gjorde karriär som publicist, medan hon blev uttråkad hemmafru i Hagsätra innan hon så småningom kom att leda (och sätta sprätt på) barnboksbevakningen på DN. Hon blev sedermera också producent på TV och författare. Och hon fick skriva Astrid Lindgren-Biografin med stort B. (Bara en sån sak!)

Jag har just läst igenom åtta av hennes böcker, samtliga baserade på hennes eget liv. De fem böckerna om Majken, handlar om hennes barndom. Boken Julstädningen och döden handlar om henne själv på väg in i puberteten och Församlingen under jorden skildrar hennes yngre bror och hur han kämpade för att få vara den han var. Natten innan de hängde Ruth Ellis är den mogna kvinnans tillbakablickar på händelser under hennes liv som format den hon är. Det är otroligt gripande att läsa alla böckerna i ett svep, från barnböckerna som har ett lite humoristiskt anslag (om än med stänk av allvar) till uppväxtskildringarna med all den förvirring och de hormonchocker som hör till, för att sluta med de episoder som den äldre kvinnan tycker definierar hennes vuxna liv.

Strömstedt skriver mycket bra och jag tycker hon bara blir bättre med åren. Det ryktas om att hon har ytterligare en bok på gång. Jag ser fram emot den!

Kerstin Thorvall: Vart ska du gå? Ut!

Det här är den andra av de ungdomsböcker från 1969 jag nyligen läst. Huvudperson är Kjelle, eller pojken, som den allvetande berättaren kallar honom. Kjelle är trött på allt och känner sig instängd och hämmad. Han är 14 år och tycker det är pest att ännu inte vara 15, då han äntligen ska få köra moped. Dessutom är de tjejer han drömmer om minst ett par år äldre än han.

Kjelle går omkring och hyser allmäna olustkänslor, bland annat för förhållandena i familjen. Han tycker mamman är jobbig som tjatar på honom, oroar sig för vad han har för sig på kvällarna när han inte är hemma och visar sin trötthet och besvikelse, även om hon inte alltid säger något rakt ut. Lillebrodern är ganska mycket yngre och Kjelle verkar inte ha någon särskilt nära relation till honom, utan tycker bara att han är allmänt odräglig, bortskämd och alltför krävande gentemot mamman. Pappan är sällan hemma, utan jobbar ständigt över. Det ständiga övertidsarbetet genomskådas av Kjelle, som undrar om inte mamman också förstår.

Kjelle delar in tjejer i tre kategorier, de söta, de man kan prata med och de som man får ta på. Helst skulle han vilja hitta någon som passar i alla tre grupperna, men tills vidare får han hålla till godo med Doris, som tillhör den sistnämnda gruppen. Relationen till Doris tynger honom också eftersom han inser att han inte kan besvara Doris känslor för honom.

Kjelles kompis Svenne hör till de politiskt medvetna. Han drar med Kjelle till bokhandeln Oktober, på en utställning om orättvisorna i världen och på caféet Karl Marx. Svenne får Kjelle att reflektera över sakernas tillstånd i världen liksom på ett mer närliggande plan om hur det här med skoldemokrati egentligen fungerar. Typiskt sent 60-tal, alltså.

Max Lundgren: Ole kallar mig Lise

Jag har nyligen läst tre ungdomsböcker från 1969. Det är tydligt att tiderna ändras och att ungdomsböckerna också gör det. När man läser de tre jämnåriga böckerna blir den tidsanda som rådde ganska tydlig. Kanske blir den lite extra tydlig därför att det rör sig om ungdomsböcker, eftersom det är så viktigt för läsarnas identifikation att författarna/protagonisterna ”hänger med”.  I det här fallet är det det politiska medvetandet som är mest markant.  Alla tre böckerna innehåller resonemang kring olika politiska sakfrågor eller solidaritet med olika grupper i samhället. Det här är resonemang jag inte alls kan påminna mig ha stött på särskilt ofta, eller alls, i den samtida ungdomslitteraturen.

 I Ole kallar mig Lise är det 19-åriga Lise som är berättaren. Hon är gift med den två år äldre Ole och tillsammans har de en 2-årig son. När berättelsen börjar är Ole försvunnen. Lise berättar om sin oro för honom och ger också tillbakablickar från deras liv tillsammans. Ole kommer bara till tals genom ett brev till Lise långt in i berättelsen och genom att han dyker upp i egen hög person alldeles i slutet. Ole har nämligen flytt hemmet på grund av det stora ”ansvar” han känner för alla dem som befinner sig långt ner i samhällshierarkin. Han känner att han måste uträtta något för dem, göra deras röst hörd, och det kan han inte göra hemifrån.

Lise framstår som den mer sansade av de två. Men det tycker jag kanske med mina 2010-talsglasögon på. Jag kan tänka mig att Lundgren avser att skildra Ole som en som har ”förstått” hur det förhåller sig i samhället, en som ser till dem som står långt ner på samhällsstegen, arbetarna som bara förväntas tiga och knega på, allt i önskan om att kunna konsumera sig till ett lyckligare liv. Det här var trots allt i en tid när stora delar av samhället gradvis fick det bättre och hade råd att köpa det första egna hemmet, en bil eller kanske både och. Hur som helst skildrar Lise värdet som finns i Oles och Lises tvåsamhet och i den lilla familjens tresamhet, medan Ole är fokuserad på det som finns utanför familjen – ett kvarlevande drag från pojk- respektive flickboken? Eller helt enkelt bara gamla könsroller?


För mig framstår inte Oles kris som särskilt övertygande. Den känns baserad på i huvudsak känslomässiga grunder, utan någon särskilt djupgående analys från Oles sida. Men kanske kändes den övertygande i en tid när den allmänna retoriken gick i de spåren. Gemensamt för de tre böckerna från 1969 är att olika hög grad av ungdomlig politisk medvetenhet ingår i skildringen av protagonisten och/eller hans omgivning. Detta skiljer sig ganska ordentligt från dagens ungdomsböcker där politiskt ställningstagande oftast lyser med sin fullständiga frånvaro.


Jag återkommer med rapporter om Tillträde till festen och Vart ska du gå? Ut!

J D Salinger: Räddaren i nöden

Salingers Räddaren i nöden är en superklassiker. Den gavs ut 1951 och sägs förebåda den tonårskultur som växte fram under decenniet som föjde. Även om Räddaren i nöden inte ursprungligen var tänkt som en ungdomsroman i första hand, kom den att få stort inflytande på ungdomslitteraturen framöver, också den svenska.

J D Salinger använder sig av en 17-årig jagberättare och ett ungdomsspråk fyllt av slang, favorituttryck och svordomar.  Jag har läst den ursprungliga svenska översättningen av Birgitta Hammar och de uttryck som används känns lite omoderna, men säkert helt rätt för tiden. Nästa gång jag läser den (vilket blir den fjärde eller femte gången) ska jag definitivt sikta in mig på den nyöversättning som Klas Östergren gjorde för några år sen.
Berättelsen i Räddaren i nöden består till största delen av huvudpersonen Holden Caulfields egen beskrivning av tre kritiska dygn som inträffade ett år tillbaka i tiden. Hans berättelse inleds just när han ännu en gång blivit utskickad från en av de fina skolor hans förmögna föräldrar sänt honom till. Det är strax innan jullovet, och Holden bestämmer sig för att ge sig av tidigare från skolan för att tillbringa några dagar på egen hand i New York, innan han återvänder hem till föräldrarna. Redan i början av boken antyds att Holden befinner sig på ett behandlingshem av något slag. Både ett psykiskt sammanbrott och TBC antyds vara anledningen till detta. Av den något kaotiska redogörelsen för de lika kaotiska dygnen i New York, böjs man som läsare att se det förra som det mer troliga alternativet.

Holden befinner sig mitt emellan barndomen och vuxenvärlden. I New York ägnar han sig åt ”vuxenaktiviteter”. Han besöker nattklubbar och barer, han tar upp en prostituerad på sitt hotellrum och han går på date med en gammal flickvän. Hela tiden upplever han så gott som alla människor han möter som obehagliga och de gör honom ”nere” på ett eller annat vis. De enda som inte gör honom besvikna är kvinnor i hans mammas ålder och barn. Däremot talar han mer eller mindre illa om alla gamla skolkamrater. En natt åker han hem till en gammal favoritlärare i engelska, som tar honom på allvar och försöker ge honom några goda råd. Men när Holden vaknar på hans soffa mitt i natten och märker att läraren sitter och stryker honom över håret, blir Holden uppjagad och flyr från lägenheten. Inte ens denne man är fullständigt att lita på.

Holdens älskade lillebror Allie dog precis när Holden var 13 och på väg in i puberteten. Han fick aldrig någon hjälp att bearbeta den stora sorgen. Sedan dess verkar han haft svårt att knyta an till människor och visar nu i stället förakt för eller irritation på andra människor och deras svagheter, ofta deras ytlighet. Föräldrarna är så pass välbärgade att de kunnat skicka iväg honom till den ena fina internatskolan efter den andra. Men Holden Caulfield har gjort vad han kunnat för att ”straffa ut” sig från dem alla. På samma sätt straffar han ut sig i sina relationer till andra människor. Alla skolkamrater som dyker upp i berättelsen beskrivs som osympatiska eller äckliga. I något fall har det till och med gått så långt att han fått lov att byta rumskamrat. Trots att han ibland känner sympatier eller ansvar för somliga av sina skolkamrater skyddar han sig genom att poängtera deras många defekter. Ingen får komma nära. Detta måste vara extra svårt under den tid i livet då grupptillhörighet är så viktigt och man inte gör annat än speglar sig mot sin omgivning för att få bekräftelse och ledtrådar om hur man ska vara. Holdens kris verkar till största delen handla om en ovilja att gå in i den manliga världen och att acceptera de beteenden och värderingar som gäller där.  Holden Caulfield har helt enkelt inte riktigt kraft över att ta sig an det arbete det utgör att gå från barn till vuxen.

Jag upplever boken som ganska avancerad i formen och möjligen något komplicerad för den genomsnittliga tonårsläsaren. Men kanske har jag bara glömt bort vilka böcker jag själv läste i den åldern. Dessutom var ju inte boken ursprungligen avsedd för en yngre publik, utan Salinger skrev den helt som en ”vuxenroman”. Det var först efter publiceringen som det visade sig att den fick så många yngre läsare.

Harry Kullman: Den svarta fläcken

Harry Kullmans Den svarta fläcken från 1949 anses vara den första moderna svenska ungdomsboken. Och Kullman ses som en av de stora ungdomsförfattarna i Sverige. Det här är den första boken av honom jag läser.

Bokens huvudperson är Barbro Levander som bor i en enrummare på Söder i Stockholm tillsammans med sin äldre bror Daniel och de ständigt bråkande föräldrarna. Barbro är ambitiös och läser engelska på kvällarna efter jobbet som springflicka hos en modist. Hennes äldre bror Daniel får kicken från sitt jobb som springschas efter att han försnillat pengar från sin arbetsgivare. I bekantskapskretsen ingår Stöten, en smågangster som utövar en farlig lockelse på Daniel med sin ständiga tillgång på pengar och sitt självsäkra sätt. Daniel vill också ha pengar och helst vill han slippa förtjäna dem på ett ”vanligt” jobb. Barbro oroar sig för sin älskade bror, och för att kunna hålla ögonen på honom hänger hon med när Stöten dyker upp i en ”lånad” bil tillsammans med brodern och hans kompis. Den utfärden slutar med polisjakt, en kraschad bil, en sommarstugevandalisering och dåligt samvete hos Barbro. Det dåliga samvetet tilltar följande dag när hon får se i tidningarna att de poliser som jagade dem ligger allvarligt skadade på sjukhus efter att ha krockat med en lastbil. Ändå kan hon inte låta bli att hänga med igen när killarna något senare bestämmer sig för att stjäla nylonstrumpor i en butik i Mälarhöjden. Hon har dock en egen hemlig plan i bakfickan.

Jag har lite svårt för den något uppjagade tonen i boken. Det känns lite som att läsa ett synopsis till något slags action-rulle. Visst förekommer också några skildringar av mellanmänskliga relationer, men det är ändå äventyret som dominerar. Och när det handlar om känslor och inre monologer kring rätt och fel, är det till största delen flickan Barbros tankar som skildras. Kullman, som använder sig av en allvetande berättare, ger sig inte in på några mer omfattande sonderingar av de manliga protagonisternas känslo- och tankeliv. Han har däremot ett tydligt klassperspektiv i sin skildring av ungdomarna som kommer på glid. Det är ingen slump att de tillhör arbetarklassen. De känner sig i underläge. Ett underläge som de hanterar på skilda sätt. Barbro vill ”ta sig upp” och studerar därför på kvällstid efter sitt arbete, medan Stöten anser att han redan har en stor svart fläck på sig som han aldrig kommer att kunna bli fri ifrån. Därför kan han lika gärna fortsätta på brottets bana och därigenom skaffa sig det han vill ha. Han drömmer om att bli en framgångsrik ”gangster”, en spindel i nätet som har underordnade som utför de kriminella handlingarna åt honom.

Kullman kritiserades för att han inte tog nog tydligt avstånd från den ungdomsbrottslighet han skildrar i sin bok och folkbiblioteken ville därför inte köpa in den. I senare upplagor reviderade han berättelsen för att möta kritiken. Den version jag läst är en tredje översedd upplaga från 1973. Det skulle vara mycket intressant att få läsa de två tidigare upplagorna för att se vad som ändrats!

Rachael Wing: Hata Romeo

Jag ville läsa Rachael Wings Hata Romeo för att den till stor del är skriven i andra person, vilket ju är tämligen ovanligt. Hade inte hört talas om boken eller författaren innan jag blev tipsad om den och hade därför inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Bokens handling cirklar kring en uppsättning av Shakespeares Romeo och Julia i en skola. Som en direkt spegling av pjäsen, visar det sig att de båda huvudrollerna besätts av Jen och Chris, vars familjer förhåller sig till varandra ungefär som familjerna Montague och Capulet. Ingen bra utgångspunkt för en skolpjäs, med andra ord. Men eftersom intrigen i Romeo och Julia är välkänd, känns tyvärr handlingen i Hata Romeo alltför förutsägbar. Inte blir det bättre av en osmidig översättning, där engelska ordvändningar alltför ofta lyser igenom och dialogen löper allt annat än naturligt. För att riktigt späda på oflytet det orsakar i läsningen, är boken dessutom inte ordentligt korrekturläst. Sist jag retade mig på dålig korrekturläsning, var i en annan ungdomsbok: Godnatt, mister Tom. Jag kan inte låta bli att tycka att det är extra illa när barn- och ungdomsböcker är dåligt korrekturlästa. De vänder sig ju till mindre läsvana personer i första hand och om det dessutom handlar om läsare som är "tvungna" att läsa (genom t ex skolan) är det ju närmast oförsvarligt att göra läsningen extra ansträngande. När jag kollar efter, ser jag att både Hata Romeo och Godnatt, mister Tom är utgivna av Tidens förlag. Betyder det att jag ska undvika deras böcker framgent, eftersom det stör mig så pass?

Ni märker att Hata Romeo inte var en helt positiv läsupplevelse för min del. Och det stämmer. Jag var inte särskilt imponerad. Det vill säga, jag var inte det innan jag läste efterordet. Då visade det sig nämligen att Rachael Wing började skriva boken när hon var 14 år. Måste säga att intrig och komposition absolut är helt ok för att komma från en så ung författare!  Kanske skulle det här kunnat vara en bok som kunde inspirera andra unga att läsa eller skriva. Men i så fall borde Tiden ha kostat på den både en bättre översättning och minst en vända till i korrekturet!

Tematrio: Titelmän

En sväng förbi Lyran och vi noterar att veckans tematrio handlar om böcker med ett mansnamn i titeln. Kollar av vår läst-i-bokklubben-lista och ser att vi har läst exakt tre böcker med ett mansnamn i titeln. Perfekt!  Här kommer vår lista med tre sinsemellan helt olika böcker. Det enda de har gemensamt är att de alla är skrivna av svenska författare:

Maria Gripe, Elvis Karlsson: En synnerligen fin liten bok som passar alla åldrar. Gripe skildrar en mamma-barn-relation som inte hör till de enklaste. Mamman har förväntningar på sin son som han omöjligt kan leva upp till. Vi får följa Elvis så nära inpå livet att man efteråt tror sig ha läst en bok skriven i första person, trots att den är skriven i tredje.

Peter Kihlgård, Kicki och Lasse:  En bok som hörde till de mest kritikerhyllade det år den gavs ut. Vi läste och fascinerades av konstruktionen: berättelsen återges i omvänd kronologisk ordning. Däremot var det flera av oss som inte riktigt gillade den, bland annat eftersom skildringen av Kicki inte kändes helt äkta, utan mer som ett utslag av något slags gubbsjukt önsketänkande.

Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga: Selma är ändå alltid Selma. Och Gösta Berlings saga är en riktigt smaskig skröna, fylld av fängslande personligheter. Kapitlen kan nästan läsas som enskilda noveller, men de hakar i varandra och fokus löper från person till person. I centrum återfinns dock Gösta himself.

Angie Sage: Magi

Magi är den första boken i fantasyserien om trollkarlslärlingen Septimus Heap. Boken vänder sig till barn i slukaråldern och som sådan bjuder den ganska lite motstånd för vuxna läsare. Den har inte samma litterära kvalitéer som t ex Philip Pullmans His Dark Materials-trilogi och är inte lika spännande (eller läskig) som Harry Potter-böckerna. Men det händer nya, lagom spännande saker på så gott som varje sida. En riktig bladvändare för barn, med andra ord! Tror den skulle funka ypperligt som högläsningsbok för barn i sisådär 7-12-årsåldern och jag vet att den funkar toppen som present till läslystna barn i 9-12-årsåldern!
/Tina