Jag är väldigt kluven till den här boken. Från nästan första början tycker jag att den är gubbsjuk och jag stör mig på fixeringen vid "mannens lidelse" något enormt. Men när David kommer till landet och hans och Lucys tillvaro rubbas ur sina cirklar på ett dramatiskt sätt, kommer ett långt stycke i boken som är alldeles trollbindande. Coetzee skildrar de stora omsvängningarna i förhållandena mellan människor som skett och sker i Sydafrika efter apartheids upphörande. Det är otroligt intressant och påminner mig om en teaterföreställning jag såg på Elverket för ett par år sen, Groundswell, som behandlar samma tema. I Coetzees skildring, läggs en extra dimension till. David ser allt ur ett intellektuellt storstadsperspektiv, medan Lucy har en mer pragmatiskt (och uppgiven?) syn på sakernas tillstånd. Det är otroligt bra skildrat och man har som läsare inte svårt att förstå båda sidors syn på saken. Men så kommer en ny gubbsjuk episod och förtrollningen bryts för min del.
I rättvisans namn får sägas att Coetzees språk rakt igenom hela berättelsen är avskalat, tydligt och mycket, ska man kalla det rogivande? Ja, det finns ett slags lugn i språket, oavsett vad som skildras, som är väldigt behagligt. Synd bara att jag inte tilltalas särskilt av hans skildring av "den manliga lidelsen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar