Nästa bok: Bitterfittan

Nästa bok för oss att läsa blir Maria Svelands Bitterfittan och mötet blir hemma hos Sussi den 24/11!

Curtis Sittenfeld: American Wife (Presidentens hustru)

Det här är en bok som omnämnts lite varstans i bloggosfären under det senaste halvåret eller så. Mest kanske därför att många verkar ha läst någon av Sittenfelds tidigare böcker och gillat dem mycket. Det som fick mig intresserad var dock valet av ämne. American Wife är nämligen berättelsen om Alice Lindgren och hur hon blir USA:s first lady. Låter kanske inte sådär jättelockande vid ett första påseende, om det inte vore för att förebilden för Alice Lindgren är Laura Bush. Sittenfeld har valt att blanda faktiska händelser och personer med en stor dos fiktion och resultatet är strålande. Alice själv är bokens jag-berättare och vi får följa henne från ungefär 8-årsådern till mitten av makens andra period som USA:s president när hon är drygt 60. Det som driver boken framåt är den uppenbara skillnaden mellan Alice och hennes make Charlie: hon är en demokrat från en medelklassfamilj på landet medan han är född republikan med en tydlig överklassbakgrund. Jag vill inte berätta för mycket om handlingen, eftersom jag inte vill avslöja för mycket för den som tänker läsa boken själv. (Och det vill jag absolut rekommendera å det varmaste!) Jag kan bara säga att det rör sig om en riktig page turner...

Innan jag började läsa visste jag mycket lite om Laura Bush, vilket fick mig att under läsningen konstant undra var gränsen gick mellan fiktion och verklighet. Vissa saker förstår man ju är absolut fiktion, medan somligt rör sig mer om spekulation eller kanske rent önsketänkande från författarens sida. Efter att ha läst boken, blev jag tvungen att googla lite för att kolla upp Laura Bush och kunde konstatera att åtminstone några av nyckelhändelserna är direkt plockade ur hennes liv. Jag läste också en recension där recensenten tycktes mena att boken var skriven för att ge George W Bush något slags upprättelse, vilket var helt tvärtemot hur jag uppfattade boken. George W framställs absolut inte som något solitt presidentämne. Jag tycker fokus ligger på att förmedla hur två så till synes olika personer kan välja att (och fortsatt vilja) leva sitt liv tillsammans. Den berättar också något om maktens villkor och vad det har för påverkan på den som står så otroligt nära maktens centrum.

Boken är berättad i jag-form och det jag eventuellt kan ha emot den, är att Alice Lindgren och hennes motiv framställs som så otroligt renhjärtade och ädla. Men det är väl i linje med hur det skulle kunna ha framställts om det här verkligen vore en äkta självbiografi. Det som absolut inte skulle funnits med är förstås skildringen av The First Lady’s sexliv... Det är dock en av de mer fascinerande aspekterna av den här boken. Får man verkligen skriva om det och andra känsliga/personliga saker i USA? Om än det är i fiktiv form...

Läs den!

/T

Emily Brontë: Wuthering Heights (Svindlande höjder)

Jag fortsätter på klassikerspåret. Jag gillar klassiker. De är ju på något vis framvaskade ur den stora floden av böcker och finns kvar i utgivningen på grund av sin kvalitet och hållbarhet. Säkra kort, med andra ord. Vet inte hur det kommer sig att jag inte läst just Wuthering Heights tidigare. Det är ju verkligen en av de stora, riktigt välkända klassikerna. En typisk kanon-bok, oavsett vem som sammanställt kanon. Jag som älskar allt Jane Austen skrivit och också Emilys syster Charlotte Brontës Jane Eyre. Hur har jag lyckats undgå att läsa Wuthering Heights? Kanske för att jag trodde att jag redan läst den någon gång för jättelänge sen? Hallå, man vet ju att det handlar om den passionerade kärleken mellan Catherine och Heathcliff! Men. Storyn förhöll sig inte alls på det sätt jag trodde. Och faktum är att jag faktiskt inte gillade boken så där förutsättningslöst som jag gillar Austen eller Jane Eyre. Heathcliff är allt igenom osympatisk. Catherine är falsk och manipulativ. Låt vara att de inte haft en lätt barndom. Men ändå. Visst skriver Emily Brontë bra och visst är det coolt med alla dessa starka kvinnor som vänder nederlag till övertag på löpande band. Visst kan man se även denna bok författad av en kvinna i 1800-talets England som subversiv kritik riktad mot ett patriarkalt samhälles normer, värderingar och framför allt lagar. Men mitt romantiskt lagda hjärta är ändå besviket, trots att boken väl får sägas sluta i dur efter alla bedrövligheter. Give me Jane Austen any day!

Nästa bok: JCO

Nästa bok är utsedd. Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter blir det vi ska läsa härnäst. Den är tjock och verkar mycket lovande, enligt Kerstin som börjat läsa den på väg till och från nya jobbet. Bara att hugga in!

Kerstin återkommer med förslag på datum att träffas!

Ernest Hemingway: The Old Man And The Sea (Den gamle och havet)

Det här är en klassiker som definitivt är lagom tunn för enhandsfattning! Att den stått i vår bokhylla sen vi flyttade ihop någon gång på dinosauriernas tid är väl ännu en anledning att äntligen ta sig an den. Och jag måste tillägga att själva kvalitén på berättelsen borde varit nog skäl att ha gjort det för länge sen!
Den här boken ligger på gränsen mellan en mycket kort roman och en ganska lång novell. Eftersom den inte innehåller några som helst kapitelindelningar är den kanske mer att betrakta som lång novell. Spelar roll. Berättelsen utspelar sig på Kuba på 50-talet. Den gamle fiskaren Santiago har tagit sig an att lära upp en ung pojke allt han vet om fiske, men efter att det gått mer än 80 dagar utan att de fått någon fångst, blir den unge pojken beordrad av sin far att byta båt och läromästare. Santiago har ju uppenbarligen ingen fiskelycka längre. Det här smärtar den unge pojken, som ser som sin uppgift att hjälpa och stötta den gamle mannen. Trots att han inte längre får fiska med honom, ser han till den gamle varje kväll och ordnar så han får något att äta, trots att han inte lyckats fånga något. Relationen mellan den gamle mannen och den unge pojken, skildras på ett sätt som gör att man som läsare förstår vilken respekt som finns mellan dem och hur mycket de betyder för varandra. Det är en skildring som värmer hjärterötterna ordentligt! Annars utspelar sig nästan hela boken ute på öppet vatten. Santiago ger sig ut lite längre till havs än vanligt, i hopp om att äntligen få en ordentlig fångst. Det får han – med besked! På kroken får han en bjässe till fisk, som drar med honom ännu längre ut till havs. Kampen med fisken tar närmare två dygn i anspråk och det är kring den kampen det mesta av boken utspelar sig. Låter det tråkigt och enahanda? Det är det inte! Vi får följa den åldrade mannens tankar under dessa dygn. De handlar både om naturen och särskilt havet och dess invånare, om livet, om baseboll och om rena yrkeskunskaper. Som läsare känner man både stor sympati och respekt för den gamle mannen. Genom mannens inre monolog låter Hemingway oss förstå hur erfaren och kunnig han är, samtidigt som han är envis och ödmjuk inför livet. Jag önskar honom väl genom hela boken och känner för honom när han har ont eller när fisket inte går riktigt som det borde.
Hemingway var intresserad av både jakt och fiske och det lyser igenom i berättelsen. Faktum är att Hemingway alltid valde att skriva om ämnen som han kände till väl. Han såg det som en garant för att han skulle kunna skriva övertygande. Jag vet inte mycket om fiske, men det skildras på ett sätt som verkar mycket trovärdigt i boken. Jag vet absolut ingenting om tjurfäktning, men jag skulle bra gärna vilja läsa hur Hemingway skildrar det. Undrar om det går att få tag på Döden på eftermiddagen? I så fall ska den definitivt upp på min att-läsa-lista. The Old Man And The Sea gav mersmak!

Miranda July: Ingen hör hemma här mer än du

Jag plöjer igenom vår bokhylla på jakt efter olästa böcker (finns massor) som är i ett så pass behändigt format att de lämpar sig för enhandsfattning (finns inte riktigt lika många). Detta är ett sätt att överleva de många och långa amningarna såhär i början av spädbarnstiden. Det blir också ett något annorlunda sätt att välja ut böcker att läsa, men så långt har det funkat ganska bra. Jag läser böcker som kanske inte stått högst upp på min att-läsa-lista, men som i många fall visar sig vara ganska bra. Dessutom är de i regel lite tunnare än genomsnittet och då läser man ju också ut dem ganska snabbt. Det är en tillfredställelse i sig.

En av de olästa böcker jag hittat och läst den här veckan är Miranda Julys Ingen hör hemma här mer än du. Jag köpte den på bokrean i vintras och minns faktiskt inte riktigt varför. Kanske hade det att göra med att hon uppmärksammades ganska mycket för filmen Me And You And Everyone We Know och att jag hade det i bakhuvudet? (Inte för att jag sett filmen.) Eller kan någon ha rekommenderat just den här boken? Minns inte. Jag hade i alla fall noll föraningar och noll förväntningar när jag började läsa. Och vad fick jag i utbyte? Jo, en mängd noveller. De flesta ganska korta. Den kortaste var bara två sidor, vill jag minnas. Språket är vackert och novellerna innehåller en massa små detaljer som är intressanta, udda eller bara fångade på pricken. Det är lätt att känna sympati för personerna och man kommer snabbt in i respektive story. Men det finns också något som tar emot lite. Precis varenda en av bokens 16 noveller handlar om ensamhet på ett eller annat sätt. Alla utom en eller två har en kvinnlig huvudperson och i övrigt är det väldigt mycket sexuell frustration och gärna med lite homosexuellt inslag. Inget av det är fel, det är bara att det känns som om det skulle kunna gå att vidga vyerna en smula, bjuda på en lite mer blandad kompott. Det är väl det som är styrkan med novellsamlingar? Att det verkligen går att bjuda på variation? Kanske är jag lite njugg. Och antagligen var det inte helt rättvist att sätta i sig hela novellsamlingen på en och samma dag. Det blir lite samma effekt som att sätta i sig en för stor godispåse. Man tycker inte det är så himla gott längre när man närmar sig botten av påsen. Bättre att äta lite åt gången. Och det är nog så den här boken ska avnjutas: lite åt gången.

Givet bokval?

Äntligen är DN Boklördag tillbaka i full sving efter sommaruppehållet! I gårdagens nummer ägnades ett helt uppslag åt Kerstin Ekman och hennes kommande bok Mordets praktik som spinner vidare på Doktor Glas. Känns som ett gjutet bokval för bokklubben någon gång framöver. Särskilt som vi ju avhandlat både Doktor Glas himself och Gregorius. Och nog vill vi väl få med just Kerstin Ekman på listan över författare vi läst tillsammans?
/Tina

Barack Obama: Min far hade en dröm

Åh! Här bara rinner dagarna och veckorna iväg! Jag har hunnit läsa en hel del i sommar, men inte bloggat om böckerna i samma utsträckning. Och nu måste jag skriva klar min fantasy-uppsats om jag ska ha en chans att få in den i tid… Måste i alla fall få berätta lite om Barack Obamas Min far hade en dröm, som är den senaste bok jag läst som inte är fantasykursrelaterad.

För mig var det väldigt intressant läsning. Boken består i grova drag av tre delar, där den första behandlar Obamas uppväxt, den andra hans tid som ”organisatör” i Chicagos mer utsatta delar och den tredje beskriver hans första resa till Kenya dit han åker för att lära känna sin släkt på faderns sida. Jag har förstått att många tycker att mittendelen är lite seg och ganska ointressant, men jag kan inte hålla med om det. För mig som är ganska intresserad av samhällskunskap och också hur det amerikanska samhället ser ut och fungerar, var den lika intressant läsning som de andra två delarna. Men från ett rent personbiografiskt perspektiv, ger del ett och tre mer direkt information om Barack Obama.

Vad är det då som gör att jag tycker boken var så intressant? Först och främst måste sägas att Obama skriver väldigt bra och förutom en del korrfel, är den svenska översättningen också bra utförd med många fotnoter som förklarar amerikanska fenomen eller historiska händelser som inte nödvändigtvis är så välkända för en svensk läsare. För det andra är boken skriven innan Obama gav sig in i politiken, så den känns befriande opolitisk. (Obama nämner i förordet till den här senare utgåvan att han kanske borde redigerat bort en del innehåll som lätt kan användas mot honom av politiska kommentatorer och meningsmotståndare. Renhårigt av honom att låta det bli kvar… ) Men det som tilltalar mig allra mest, är att boken ger en bild av en reflekterande människa som verkligen jobbat med sig själv och sina ställningstaganden. Det känns betryggande att en sådan person innehar ett av jordens mäktigaste ämbeten.

Något som både slår mig och som jag förundras över under läsningen, är hur starkt Obama identifierar sig med sin hudfärg. Det är väl aningen naivt att sitta i Sverige och tro att den amerikanska rassegregationen är överspelad sen länge, men när jag läser den här boken inser jag verkligen hur stort det är att en färgad man blivit USAs president. Ändå måste jag förundras över hur det fortfarande kan spela roll? Obama är ju som bekant uppväxt med sin mycket vita mor och sina lika vita morföräldrar. Den skillnad som finns mellan svarta och vita i USA borde ju på något sätt vara kulturellt eller värderingsmässigt betingad om den verkligen spelade roll, men här får man uppfattningen att det bara handlar om hudpigment. Otroligt, men inte desto mindre intressant och upplysande att läsa om.

Det finns mycket mer i boken som är intressant att fundera över och diskutera kring, som till exempel religionens betydelse i det amerikanska samhället. (Jag läste i The Economist häromsistens att om endast 5% av amerikanerna öppet erkänner att de inte skulle rösta på en svart presidentkandidat, säger inte mindre än 53% att de inte skulle kunna rösta på en ateist! Ännu något som är svårt att ta in för en som lever i det sekulariserade Sverige.) Så det här är återigen en bok som skulle ha varit väldigt intressant att diskutera i bokklubben!
/Tina

Fritiof Nilsson Piraten: Bombi Bitt och jag

I en så där 20 år eller så, har vi på väg hem från sommarsemestern passerat en vägskylt som pekar mot Piraten-muséet i Vollsjö. Varje år har jag tänkt att "Man borde verkligen läsa något av Fritiof Nilsson Piraten!" Men inte förrän den här sommaren har det blivit av! Jag valde att läsa debutboken från 1932, Bombi Bitt och jag. Jag hade ingen sådär jättekoll på vad den skulle handla om, mer än de 20-sekunderssnuttar eller så man fått se på TV ibland från filmatiseringen 1968, där Stellan Skarsgård debuterade som skådis. Jag tänkte mig en äventyrsberättelse lite à la Mark Twains Tom Sawyer eller Huckleberry Finn. Det var nog inte en så dum förhandsuppfattning.

Bombi Bitt och jag utspelar sig i Skåne och berättarrösten tillhör stinsens i Tosterup son Eli. Han tillhör en i samhället väletablerad familj och som sådan förväntas han inte umgås med Bombi Bitt, son till Franskan som är av tvivelaktig vandel. Naturligtvis kan han inte motstå Bombi Bitts sällskap och tillsammans är de med om en mängd spännande äventyr. Boken är skriven på ett något gammaldags språk (med pluralformer för verben, t ex). Men har man inget emot "de voro" och "vi svuro", är det en fröjd att läsa! Vilka skrönor! Vilken fabuleringskonst! De avslutande kapitlen utspelar sig på Kiviks marknad och jag kan inte undgå att undra hur mycket Piratens skildring av denna påverkat Astrid Lindgrens historier om Pippi på cirkus och Emils bravader på marknaden...

Jag har raskt beställt två böcker till av Piraten, att ha på lut när jag behöver lite lätt och underhållande läsning!

/Tina

Bokcirklarna - en maktfaktor?

Hittade en mycket intressant artikel om bokcirklarnas ökade inflytande över folks (= mest kvinnors :-) läsning i Svensk bokhandel. Artikeln handlar dock mest om varför man är med i en bokcirkel.

Artikeln finns att läsa på nätet.

Angie Sage: Magi

Magi är den första boken i fantasyserien om trollkarlslärlingen Septimus Heap. Boken vänder sig till barn i slukaråldern och som sådan bjuder den ganska lite motstånd för vuxna läsare. Den har inte samma litterära kvalitéer som t ex Philip Pullmans His Dark Materials-trilogi och är inte lika spännande (eller läskig) som Harry Potter-böckerna. Men det händer nya, lagom spännande saker på så gott som varje sida. En riktig bladvändare för barn, med andra ord! Tror den skulle funka ypperligt som högläsningsbok för barn i sisådär 7-12-årsåldern och jag vet att den funkar toppen som present till läslystna barn i 9-12-årsåldern!
/Tina

Scott F. Fitzgerald: The Great Gatsby (Den store Gatsby)

Triggad av Sussis kommentar att hon tyckte att Revolutionary Road gav henne lite samma sammanbrottet-ligger-och-lurar-under-ytan-känsla som i Den store Gatsby, kände jag mig manad att läsa om gamle Gatsby. Ser genom en anteckning i boken att det är snart 16 år sen jag läste den och jag måste tyvärr erkänna att mina minnen av boken var mycket vaga. Så är det tyvärr nästan alltid med de böcker jag läser. Egentligen skulle jag sortera in de böcker jag verkligen gillar i en egen bokhylla och sen bara köra någon slags rundgång i den hyllan. Skulle vara som att ständigt läsa nya böcker, men med en viss garanti att man skulle tycka de var bra!

Mina mycket vaga minnen av boken omfattade glamorösa fester i en stor trädgård på Long Island, något slags bilolycka och inte så värst mycket mer. Både festerna och bilolyckan finns med i bokens yttre handling men vad den egentligen handlar om är något helt annat. Bokens berättarröst innehas av den unge Nick Carraway som flyttat till östkusten för att söka sin lycka i finansbranschen. Han kommer att bo granne med den mystiske Jay Gatsby, mannen som håller de grandiosa festerna, men som mycket få av gästerna verkar känna särskilt väl. Undan för undan får Nick veta mer och mer om Gatsby och hans förhållande till Nicks vackra kusin, Daisy. På drygt 160 sidor lyckas F. Scott Fitzgerald berätta något om vänskap kontra ytligt umgänge, hur tillgång till pengar kan förvrida perspektiven och om faran med att fastna i en gammal dröm.

Jag är som vanligt djupt imponerad av författare som klarar av att berätta sin historia i koncentrerat format. (Varför händer det så sällan nuförtiden?) När jag dessutom läser i förordet att F Scott Fitzgerald ännu inte fyllt 30 när han skrev boken som ses som hans stora mästerverk, ökar det bara graden av beundran.

Nu återstår bara att se hur länge boken fastnar i mitt minne den här gången…

/Tina

Junot Díaz: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao (Oscar Waos korta, förunderliga liv)

Ja, var börjar man när man ska beskriva en så här välmatad bok? Ingen aning! Jag kommer ändå inte lyckas göra den rättvisa…

2008 blev Junot Díaz belönad med Pulitzer-priset för The Brief Wondrous Life of Oscar Wao. Här i Sverige sjöng kritikerna i hyllningskör. När vi åkte till London på weekendresa i februari, toppade Oscar Waos korta, förunderliga liv DN Boklördags kritikerlista. Och vem är väl jag att motstå att lägga med den i någon av de många ”3 for 2”-högar vi inhandlade på Waterstones under vår londonhelg?

Men sen: Jag började läsa boken, som i korta drag handlar om Oscar Léon, en överviktig supernörd med dominikanskt ursprung och hans familj. Och kände en instinktiv motvilja. Var det här något i stil med Dumskallarnas sammansvärjning som jag aldrig lyckats komma särskilt långt i? En deppig bok om en jätteloser som är chanslös hos tjejerna, dessutom skriven på någon slags spanglish och pepprad med putslustiga noter om Dominkanska Republikens blodiga historia? Näe. Not my cup of tea! Så jag la undan boken och lät den ligga och samla damm på nattduksbordet medan jag läste en bunt andra böcker. Av någon outgrundlig anledning beslöt jag mig för att ge den en andra chans och plockade upp den igen en kväll när jag inte hade något bättre för mig. Och se! Plötsligt ändrades fokus och hamnade på Oscars syster Lola, istället. Nu kom ett kapitel med riktigt flyt och när perspektivet ändrades tillbaka igen var jag redan fast. Stenhårt fast.

Och vilken lycka att jag inte gav upp! Det här är nämligen en bok som är absolut värd att läsa. Trots att den inte är i tegelstensformat rymmer den massor. Genom den nördiga Oscar haglar referenserna till fantasy, science fiction, rollspel och serietidningar. Vi får en glimt av hur det är att leva som invandrare i USA, hur livet i den Dominikanska Republiken kan gestalta sig, både i närtid och under diktatorn Trujillos hänsynslösa välde. Berättelsen fullkomligt sjuder. Så trots att det är omöjligt att hänga med i alla svängar och alla olika referenser och språklager blir man rikt belönad för sin läsinsats.

Har läst någonstans att Díaz har gjort boken så pass komplex för att han önskar att läsarna ska diskutera med andra läsare och på så sätt få saker förklarade för sig som de inte riktigt själva har koll på. (Om det nu rör sig om spansk slang eller sci-fi-hjältar eller något annat.) Vore alltså en klar kandidat för vår bokklubb! Och ja, trots att jag sällan läser om böcker, kan jag mycket väl tänka mig att göra det i just det här fallet! Men nästa gång läser jag absolut den svenska översättningen för att se om den kan ge mig andra infallsvinklar. Undrade flera gånger under läsningen hur en översättare skulle klara av sitt jobb. Jag är väldigt nyfiken på att se efter.
/Tina

Sommarläsning

Snart åker jag till sommarhuset och där tänker jag försöka hinna med att läsa en massa, som vanligt. Visserligen har jag lånekort i de två kommuner som omger oss och visserligen besöker jag och mina killar något av biblioteken minst en gång i veckan, men ändå. Något litet startpaket måste man ju ta med sig dit. Och så har jag ju köpt på mig så många böcker genom åren som jag inte hunnit läsa än. Det vore ju bra om jag hann klämma några av dem. Nu är bara frågan vilka böcker ska få hänga med? Jag har satt gränsen till max 10 stycken, vilket är svårt. Man vet ju aldrig vad man kommer att vara sugen på: Lättkonsumerat på stranden? Eller djupingar att helt låta sig uppslukas av, liggandes i sängen medan sommarregnet smattrar mot taket under flera dagar i rad? Knepigt, det där. Bäst att försöka täcka hela spektret.

Just nu ser min hög ut så här:

Boktjuven av Markus Zusak
Nu, imorgon! av Annika Thor
The Old Man and The Sea av Hemingway
Utvandringens tid av Tayeb Salih
Alberte av Cora Sandel
Berättelsen om Pi av Yann Martel
Giraffens tårar av Alexander McCall Smith
The Great Gatsby av F Scott Fitzgerald (omläsning, triggad av Sussis kommentar om Revolutionary Road)
Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark
Of Human Bondage av W Somerset Maugham

Mitt problem är att jag kommit på att jag hemskt gärna också vill ha med Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics som jag fick i present av syrran för sådär en tusen år sen. Men då måste jag stryka någon av böckerna i högen ovan. Frågan är vilken? Ett riktigt i-landsproblem, men det maler ändå i bakhuvudet.
/Tina

PS. Till saken hör att jag ska läsa en Fantasy-kurs på distans i sommar. Så kanske blir jag kvar i Mordor tills vi åker hem till Stockholm igen – jag och hela högen med omsorgsfullt utvalda, men fortfarande lika olästa böcker…

Jenny Diski: Den motvilliga resenären

Jenny Diski är ett sånt där författarnamn som dyker upp nu och då när folk nämner författare de gillar, men som jag hittills helt låtit passera utan att känna suget att läsa något av henne för att se om jag också skulle gilla henne. Så hittade jag hennes Den motvilliga resenären på årets bokrea och tänkte att det var ett bra tillfälle att äntligen slå till och få något läst av henne. Den motvilliga resenären består av en serie reseskildringar. Eller serie och serie, hon åker till Nya Zeeland, Somerset och Lappland och skriver om tillvaron där. Mest skildrar hon faktiskt sin inre tillvaro medan hon befinner sig på resande fot, även om hon naturligtvis också berättar något om miljön hon vistas i.

Först som sist måste jag säga att Diski skriver med ett bra flyt i språket och det är lätt att följa hennes resonemang. Tyvärr måste jag sen säga att jag inte direkt faller i farstun. Jag har försökt förstå varför och vad det kan vara som tilltalar hennes fans så mycket. Kanske är det hennes långsamma tempo och hennes introverta funderande kring läsning som tilltalar andra bokmalar? För min egen del känner jag att hon nog liknar mig själv alltför mycket för att jag ska tycka att hennes funderingar är intressanta att läsa om. Ja, jag förstår precis att hon föredrar att stänga in sig med en god bok i sin ensamma stuga framför att ge sig ut på promenader med grannen hon hyr av. Resonemangen däromkring blir ganska ointressanta att följa för min egen del. De ger mig ju inga nya infallsvinklar direkt. Det är som att ta del av någons ospännande inre monologer och det händer alldeles för lite på boksidorna för att få mig riktigt ”hooked”. Här och där snuddar hon emellertid vid sin egen uppväxt. Fragment från tillvaron med en psykiskt instabil mor och en egen vistelse på mentalsjukhus virvlar förbi. Bara i så små doser att man hinner bli nyfiken och önskar att hon kunde skriva en hel bok om det istället. (Det kanske hon redan har gjort? Hoppas det!) Men inte tillräckligt för att det ska bli till en fullödig berättelse.

Ja, som ni hör är jag lite besviken. Men så händer något i den avslutande delen av boken. Om de två första resorna mestadels handlar om att hyra sig ett ställe att finna avkoppling på, är den tredje resan helt och hållet ett jobbuppdrag. Diski blir ombedd att skriva ett resereportage från Lappland för The Observer. Hon ser framför sig möjligheten att få njuta av mörkret och stillheten i en nordlig ödemark och att få chansen att koppla av på sitt vanliga introverta sätt. Tyvärr (för henne själv, men turligt nog för oss som läsare) blir det inte riktigt som hon tänkt sig. Istället för lugn och stillhet serveras hon ett komplett program komponerat av Kirunas Turistbyrå som vill få lite publicitet i den brittiska dagspressen i förhoppning om att dra fler utländska turister till regionen. Diski skickas ut på en liten rundtur och får chansen att träffa svenska samer och lära sig mer om deras liv och förutsättningarna för dem att hålla sin kultur och sina traditioner vid liv. Hon får till och med vara med om en renskiljning. Här blir boken jätteintressant och plötsligt tycker jag den var värd den tid det tog att läsa den, trots allt. Att jag sen som svensk inte kan låta bli att skämmas över att jag vet så lite om vår svenska ursprungsbefolkning är en helt annan sak... Men mera Diski? Njae, då får nog allt någon som verkligen gillar henne argumentera väl för sin sak eller någon specifik bok av henne. Det finns ju så många andra författare jag inte gett chansen ännu. Och bland dem finns antagligen någon som passar just mig bättre.

/Tina

Richard Yates: Revolutionary Road

Revolutionary Road gavs ut 1961 och var Richard Yates debutroman efter att han först etablerat sig som novellförfattare. Av någon underlig anledning har den inte översatts till svenska förrän nu, i samband med att den också kommit som storfilm med Leonardo diCaprio och Kate Winslet i de ledande rollerna. Lite underligt är det med denna senfärdighet, då boken stämplats som en modern klassiker. Nåja, bättre sent än aldrig. Och visst är den väl värd sin översättning?

Boken handlar om det unga, vackra paret Frank och April Wheeler och deras alltmer kvävande förortstillvaro. De har alltid sett sig själva som speciella och när April blir gravid och de väljer att flytta från New York till ett litet förortssamhälle i Connecticut, håller de uppe fasaden inför sig själva och sina närmaste vänner genom att betrakta omgivningen genom ironiska och lätt förhånande glasögon. Annars passar de så väl in i förortsidyllen. Frank tar varje morgon pendeltåget in till Manhattan, där han tillbringar dagen vid sitt skrivbord i det stora kontorslandskapet. April stannar förstås hemma för att ta hand om de två barnen och hushållet. De är inte 30 fyllda, men känner redan att livet håller på att glida dem förbi, ända tills April får den strålande idén att de ska bryta upp och flytta till Paris. Nu vidtar några underbara veckor av planering och förväntansfulla diskussioner. Men det är bara lugnet innan stormen. Snart går allting utför i ett rasande tempo.

Yates bygger skickligt upp en klaustrofobisk känsla. Utan stora åthävor dras vi in i paret Wheelers stelnande relation. Nästan hela boken igenom ser vi tillvaron ur Franks perspektiv. Genom att han hela tiden i sitt inre spelar upp de dialoger han planerar att ha med April, förstår vi vilka låsta roller och positioner de har. Vändningarna i deras gräl och diskussioner är på något sätt förutbestämda och Frank planerar noggrant på vilket sätt han ska få April att göra honom till viljes. Haken är bara att April vet ganska väl vad hon själv vill.

Boken är perfekt för en bokklubbsdiskussion. Det finns egentligen hur mycket som helst att diskutera, hur många stenar som helst att vända på och hur många detaljer som helst att zooma in på. Jag tror inte vi hann riktigt klart med vår diskussion igår. Den kanske kan fortsätta i kommentarerna, så behöver den som inte läst färdigt än utsätta sig för alltför många spoilers…

Nästa bok

Efter en kort diskussion beslutade vi igår att nästa bok blir Utvandringens tid av Tayeb Salih:

Det blir första boken av en afrikansk författare i vår bokklubb!

Jhumpa Lahiri: Den indiske tolken

Det har varit mycket "snack" om Jhumpa Lahiri på sistone. Hennes tredje (tror jag det är) bok Främmande jord gavs nyligen ut på svenska och de flesta kultursidor inte bara recenserade den, utan publicerade också artiklar om eller intervjuer med författarinnan. All denna uppmärksamhet fick mig att äntligen ta itu med hennes Pulitzer-belönade debutbok, novellsamlingen Den indiske tolken, som jag fått för mig att Kerstin rekommenderade oss att läsa vid något bokklubbsmöte för flera år sen.

Jhumpa Lahiri är född i England av indiska invandrare. Familjen flyttade vidare till USA när hon bara var några år gammal. Som jag förstått saken, kretsar hela Lahiris författarskap kring vad det innebär att stå med fötterna mellan två så pass olika kulturer som den indiska och den amerikanska. Hennes protagonister utgörs ofta av väletablerade akademiker med indiskt ursprung som på något sätt konfronteras med det här kulturella gapet.

Den indiske tolken omfattar nio noveller, varav sju utspelar sig i USA och två i Indien. Det som främst slår mig är den vemodiga klang som ligger och ljuder i botten av samtliga noveller. Oavsett vilka förutsättningar personerna i novellerna har, känner man hela tiden en smula att "det är synd om människorna" när man läser. Det behöver inte inträffa några drastiska eller direkt tragiska händelser, den där vemodiga tonen följer ändå med berättelsen. Det finns också något slags mjukhet i berättandet. I flera av novellerna drabbas huvudpersonerna av någon form av ganska avgörande vändningar eller uppbrott. Ändå känns det vare sig chockartat eller spektakulärt på något sätt, eftersom det är skildrat med den där mjukheten. Om vemodet gör mig lite melankolisk medan jag läser, gör mjukheten ändå att det känns som att det finns en framtid för dem som skildras. Eller är det möjligen så att de här vändningarna eller uppbrotten inte är så särskilt avgörande, utan det istället är Lahiris sätt att beskriva dem som får mig att uppfatta dem så? Hm. Jag måste kanske läsa igen för att reda ut begreppen för mig själv lite bättre...

Det är kanske ett par veckor sen jag läste boken nu, och jag har fortfarande inte riktigt kunnat avgöra vad jag tycker om den. Jag tycker Lahiri verkligen behärskar novellformatet och personerna hon skildrar är intressanta. Dessutom gillar jag den dubbelkulturella aspekten på samma sätt som det är intressant att läsa t ex Amy Tan, som ju skildrar den kinesisk-amerikanska erfarenheten.

Kommer jag läsa mer av Lahiri? Ja, antagligen kommer jag att göra det. Men först skulle jag nog vilja hinna med några fler indien-indiska författare, för att lära mer om hur livet kan gestalta sig på plats i detta stora och myllrande land.

/Tina

Bokalternativ till nästa gång

Efter lite grunnande har jag äntligen kommit fram till tre böcker jag vill föreslå som alternativ till nästa gång. Hoppas någon av dem kan falla er på läppen. Två av dem finns i pocket och den tredje säljs till reapris på adlibris!

Eftersom jag är en sucker för klassiker (åtminstone för tillfället) och gärna vill komma ifatt lite i min klassikerläsning, skulle jag vilja föreslå den första delen i Alberte-serien av Cora Sandel: Alberte och Jakob. Har hört om den så många gånger att jag inser att det är något man borde läsa nån gång i sitt liv. Har också för mig att den var en av kursböckerna när min mamma läste 20 poäng kvinnolitteratur en gång i tiden. Bara en sån sak! :-) Dessutom har deltagarna i P1:s bokcirkel läst hela trilogin nu i vår, så den som vill kan gå in på webben och lyssna på diskussionerna här. Skulle dock råda att vänta tills ni läst själva, eftersom det är lite spoilervarning på den sidan!

Alberte och Jakob skrevs på 20-talet. Nästa bok jag skulle vilja föreslå är något nyare. Den skrevs på 60-talet och räknas till en av de absoluta höjdpunkterna inom den arabiska litteraturen: Utvandringens tid av Tayeb Salih. Vad jag minns har vi aldrig läst något från det språkområdet hittills, så det kanske är dags att vidga horisonterna lite? Den klockar in på under 200 sidor och jag brukar gilla böcker där författaren kan berätta sin historia i en koncentrerad form. Har också läst en positiv recension på en bokblogg nyligen, som gjorde mig både väldigt nyfiken och sugen på att läsa den!

Sist men inte minst, en bok som åtminstone är skriven på 00-talet! Den har funnits på min läslista länge, men det har inte blivit av att jag läst den av någon anledning: Berättelsen om Pi av den kanadensiske författaren Yann Martel. Den har varit något av en bestseller, så kanske har ni andra redan läst den?

Vill i alla fall passa på att rekommendera författarens blogg What is Stephen Harper Reading? Martel driver ett projekt där han försöker få Kanadas premiärminister Stephen Harper att intressera sig mer för skönlitteratur. Var fjortonde dag skickar Martel en bok till premiärministern med ett följebrev som berättar om boken och varför han rekommenderar den. Naturligtvis publiceras följebrevet på bloggen. En underbar kulturpolitisk kampanj!

Hoppas någon av dem kan falla er i smaken! Jag har alla tre böckerna hemma, så ni kan få klämma och känna lite på (eller snarare bläddra i :-) dem, innan vi bestämmer vilken som blir vår nästa bok.

Välkomna till mig den 25 maj!

Tina

Nästa bok

Till nästa möte ska vi läsa Revolutionary Road av Richard Yates:

Hoppas vi blir fler som hunnit med att läsa än sist!

Ny blogg!

Så har vi äntligen den nya bloggen på plats efter att vår gamla lagts ner. Lite synd att vi aldrig fick tummen ur att flytta över de gamla inläggen... Men kanske gör det inte så mycket, eftersom det var lite si och så med uppdateringarna? :-)

Har försökt återskapa listan över de böcker vi läst, med hjälp av det jag hittat i min egen bokhylla. Tror inte listan är helt komplett, så jag behöver lite hjälp på traven! Dessutom kan det vara så att jag också lyckats lägga till någon bok som vi inte läst i bokklubben... Men visst är det en schysst blandning av böcker, ändå? Och visst har vi hunnit med ganska många vid det här laget?