Jenny Diski är ett sånt där författarnamn som dyker upp nu och då när folk nämner författare de gillar, men som jag hittills helt låtit passera utan att känna suget att läsa något av henne för att se om jag också skulle gilla henne. Så hittade jag hennes Den motvilliga resenären på årets bokrea och tänkte att det var ett bra tillfälle att äntligen slå till och få något läst av henne. Den motvilliga resenären består av en serie reseskildringar. Eller serie och serie, hon åker till Nya Zeeland, Somerset och Lappland och skriver om tillvaron där. Mest skildrar hon faktiskt sin inre tillvaro medan hon befinner sig på resande fot, även om hon naturligtvis också berättar något om miljön hon vistas i.Först som sist måste jag säga att Diski skriver med ett bra flyt i språket och det är lätt att följa hennes resonemang. Tyvärr måste jag sen säga att jag inte direkt faller i farstun. Jag har försökt förstå varför och vad det kan vara som tilltalar hennes fans så mycket. Kanske är det hennes långsamma tempo och hennes introverta funderande kring läsning som tilltalar andra bokmalar? För min egen del känner jag att hon nog liknar mig själv alltför mycket för att jag ska tycka att hennes funderingar är intressanta att läsa om. Ja, jag förstår precis att hon föredrar att stänga in sig med en god bok i sin ensamma stuga framför att ge sig ut på promenader med grannen hon hyr av. Resonemangen däromkring blir ganska ointressanta att följa för min egen del. De ger mig ju inga nya infallsvinklar direkt. Det är som att ta del av någons ospännande inre monologer och det händer alldeles för lite på boksidorna för att få mig riktigt ”hooked”. Här och där snuddar hon emellertid vid sin egen uppväxt. Fragment från tillvaron med en psykiskt instabil mor och en egen vistelse på mentalsjukhus virvlar förbi. Bara i så små doser att man hinner bli nyfiken och önskar att hon kunde skriva en hel bok om det istället. (Det kanske hon redan har gjort? Hoppas det!) Men inte tillräckligt för att det ska bli till en fullödig berättelse.
Ja, som ni hör är jag lite besviken. Men så händer något i den avslutande delen av boken. Om de två första resorna mestadels handlar om att hyra sig ett ställe att finna avkoppling på, är den tredje resan helt och hållet ett jobbuppdrag. Diski blir ombedd att skriva ett resereportage från Lappland för The Observer. Hon ser framför sig möjligheten att få njuta av mörkret och stillheten i en nordlig ödemark och att få chansen att koppla av på sitt vanliga introverta sätt. Tyvärr (för henne själv, men turligt nog för oss som läsare) blir det inte riktigt som hon tänkt sig. Istället för lugn och stillhet serveras hon ett komplett program komponerat av Kirunas Turistbyrå som vill få lite publicitet i den brittiska dagspressen i förhoppning om att dra fler utländska turister till regionen. Diski skickas ut på en liten rundtur och får chansen att träffa svenska samer och lära sig mer om deras liv och förutsättningarna för dem att hålla sin kultur och sina traditioner vid liv. Hon får till och med vara med om en renskiljning. Här blir boken jätteintressant och plötsligt tycker jag den var värd den tid det tog att läsa den, trots allt. Att jag sen som svensk inte kan låta bli att skämmas över att jag vet så lite om vår svenska ursprungsbefolkning är en helt annan sak... Men mera Diski? Njae, då får nog allt någon som verkligen gillar henne argumentera väl för sin sak eller någon specifik bok av henne. Det finns ju så många andra författare jag inte gett chansen ännu. Och bland dem finns antagligen någon som passar just mig bättre.
/Tina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar