Jhumpa Lahiri: Den indiske tolken

Det har varit mycket "snack" om Jhumpa Lahiri på sistone. Hennes tredje (tror jag det är) bok Främmande jord gavs nyligen ut på svenska och de flesta kultursidor inte bara recenserade den, utan publicerade också artiklar om eller intervjuer med författarinnan. All denna uppmärksamhet fick mig att äntligen ta itu med hennes Pulitzer-belönade debutbok, novellsamlingen Den indiske tolken, som jag fått för mig att Kerstin rekommenderade oss att läsa vid något bokklubbsmöte för flera år sen.

Jhumpa Lahiri är född i England av indiska invandrare. Familjen flyttade vidare till USA när hon bara var några år gammal. Som jag förstått saken, kretsar hela Lahiris författarskap kring vad det innebär att stå med fötterna mellan två så pass olika kulturer som den indiska och den amerikanska. Hennes protagonister utgörs ofta av väletablerade akademiker med indiskt ursprung som på något sätt konfronteras med det här kulturella gapet.

Den indiske tolken omfattar nio noveller, varav sju utspelar sig i USA och två i Indien. Det som främst slår mig är den vemodiga klang som ligger och ljuder i botten av samtliga noveller. Oavsett vilka förutsättningar personerna i novellerna har, känner man hela tiden en smula att "det är synd om människorna" när man läser. Det behöver inte inträffa några drastiska eller direkt tragiska händelser, den där vemodiga tonen följer ändå med berättelsen. Det finns också något slags mjukhet i berättandet. I flera av novellerna drabbas huvudpersonerna av någon form av ganska avgörande vändningar eller uppbrott. Ändå känns det vare sig chockartat eller spektakulärt på något sätt, eftersom det är skildrat med den där mjukheten. Om vemodet gör mig lite melankolisk medan jag läser, gör mjukheten ändå att det känns som att det finns en framtid för dem som skildras. Eller är det möjligen så att de här vändningarna eller uppbrotten inte är så särskilt avgörande, utan det istället är Lahiris sätt att beskriva dem som får mig att uppfatta dem så? Hm. Jag måste kanske läsa igen för att reda ut begreppen för mig själv lite bättre...

Det är kanske ett par veckor sen jag läste boken nu, och jag har fortfarande inte riktigt kunnat avgöra vad jag tycker om den. Jag tycker Lahiri verkligen behärskar novellformatet och personerna hon skildrar är intressanta. Dessutom gillar jag den dubbelkulturella aspekten på samma sätt som det är intressant att läsa t ex Amy Tan, som ju skildrar den kinesisk-amerikanska erfarenheten.

Kommer jag läsa mer av Lahiri? Ja, antagligen kommer jag att göra det. Men först skulle jag nog vilja hinna med några fler indien-indiska författare, för att lära mer om hur livet kan gestalta sig på plats i detta stora och myllrande land.

/Tina