Triggad av Sussis kommentar att hon tyckte att Revolutionary Road gav henne lite samma sammanbrottet-ligger-och-lurar-under-ytan-känsla som i Den store Gatsby, kände jag mig manad att läsa om gamle Gatsby. Ser genom en anteckning i boken att det är snart 16 år sen jag läste den och jag måste tyvärr erkänna att mina minnen av boken var mycket vaga. Så är det tyvärr nästan alltid med de böcker jag läser. Egentligen skulle jag sortera in de böcker jag verkligen gillar i en egen bokhylla och sen bara köra någon slags rundgång i den hyllan. Skulle vara som att ständigt läsa nya böcker, men med en viss garanti att man skulle tycka de var bra! Mina mycket vaga minnen av boken omfattade glamorösa fester i en stor trädgård på Long Island, något slags bilolycka och inte så värst mycket mer. Både festerna och bilolyckan finns med i bokens yttre handling men vad den egentligen handlar om är något helt annat. Bokens berättarröst innehas av den unge Nick Carraway som flyttat till östkusten för att söka sin lycka i finansbranschen. Han kommer att bo granne med den mystiske Jay Gatsby, mannen som håller de grandiosa festerna, men som mycket få av gästerna verkar känna särskilt väl. Undan för undan får Nick veta mer och mer om Gatsby och hans förhållande till Nicks vackra kusin, Daisy. På drygt 160 sidor lyckas F. Scott Fitzgerald berätta något om vänskap kontra ytligt umgänge, hur tillgång till pengar kan förvrida perspektiven och om faran med att fastna i en gammal dröm.
Jag är som vanligt djupt imponerad av författare som klarar av att berätta sin historia i koncentrerat format. (Varför händer det så sällan nuförtiden?) När jag dessutom läser i förordet att F Scott Fitzgerald ännu inte fyllt 30 när han skrev boken som ses som hans stora mästerverk, ökar det bara graden av beundran.
Nu återstår bara att se hur länge boken fastnar i mitt minne den här gången…
/Tina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar