Penelopiadens berättare är Odysseus hustru Penelope. Hon befinner sig i dödsriket och ser tillbaka på sitt liv. Atwood låter henne berätta sin version av vad som hände hemma på Ithaka medan Odysseus var ute på sina irrfärder på vägen hem från Troja. Hon skildrar det instängda palatslivet, där hon lever hopföst med sin ogina svärmor och Odysseus gamla amma. Penelope är av fin börd och har fört med sig en hel del i boet vid giftermålet med den betydligt fattigare maken. När hans hemkomst dröjer, lär hon sig hur man sköter en egendom och snart har slottets tillgångar vuxit. Då kommer alla de skamlösa friarna, som ser en chans att få ta del av rikedomarna, om bara Penelope vill gifta om sig med någon av dem. De håller på att äta henne ur huset och förlustar sig med hennes tjänsteflickor.
Atwood bygger upp berättelsen på klassiskt maner i 29 sånger och låter de vackraste tjänsteflickorna (dem Odysseus lät avrätta när han äntligen kom hem) utgöra den kör som omväxlande med Penelope berättar historien. Det är väldigt snyggt gjort. Både själva formen, språket, sättet Atwood ger berättelsen en ny feministisk spin och den torra humor som ibland glimtar till, gör den här lilla boken till en riktig liten pärla.
Jag tänker definitivt inte låta det gå 15 år innan jag läser något av Atwood igen.
4 kommentarer:
Tina, du är otrolig. Fattar inte hur du hinner lasa sa mkt som du gor...! Ochbdessutom skriva inlagg har :) Denna bok later iaf riktigt intressant, och den ska jag absolut lasa vid tillfalle. Gillar Atwood sedan tidigare. Tack for tipset.
En timmes resväg i vardera riktningen när man åker kommunalt hjälper ju till! (Och det här var en kortis, men den läste jag på höstlovsflyget till Barcelona!:-)
Nej, låt det inte gå 15 år nu! Många verkar tycka om den senaste, Syndafloden.
Ska göra mitt bästa! :-)
Hittade en oläst (och inbunden! reaköp kanske?) Rövarbruden i min bokhylla. Den kanske kan komma till användning, vad det lider.
Skicka en kommentar