Äntligen klar med boken. Eller om man ska vara noga för över en vecka sedan, men i likhet med Sussi så har jag inte helt lätt att få till ett inlägg. Ja, vad ska man då säga om The Gargoyle? Jag är lite kluven till boken. Jag tycker å ena sidan att den är välskriven med genomtänkt komposition och bra språk. Bitvis intressant där man får en inblick i medeltidens klosterliv, bibelöversättningar, La Divina Commedia mm. Men detta hade kunnat fördjupas för att bli riktigt intressant tycker jag. Inledningen är ju otroligt stark och medryckande, och … ÄCKLIG! Svårt att läsa om kött som knastrar och bubblar i elden. Spännande är det när den mystiska Marianne Engel dyker upp, och man undrar vem hon är och hur detta ska utvecklas. Men sen stannar det av helt, och jag instämmer helt i Tinas önskan om mer action. För mig känns det som att författaren bränner av allt sitt krut i inledningen och sen blir det mer en falnande glöd. Det räcker inte med att läsa om hur tillfrisknandets process hos brännskadade kan te sig. Det blir lite tjatigt efter ett tag tycker jag. Och för mig blir personerna aldrig riktigt verkliga, vilket gör att man inte kan lära känna dem ordentligt. Följaktligen bryr jag mig inte så mycket om dem heller. Ta tex psykologen och den japanska kvinnan. Jag kan helt enkelt inte tro på dem, de känns påhittade och lite larviga. På samma sätt känner jag för de små berättelserna som sticks in här och där. Jag blir inte intresserad helt enkelt. Fattar inte heller huvudpersonens ondska, han ter sig mer som en ganska trasig människa med lite stort ego. Allt tjat om hur dålig han är får nästan lite narcissistiska drag tycker jag. Mot slutet tar sig boken, och det blir lite tätare igen och jag rycks med. Men som helhet förhåller jag mig sval, ingen stor läsupplevelse för mig. Jag tycker dock att författaren har talang, och man kan förhoppningsvis vänta sig mer av honom i framtiden. En då tror jag han skulle vinna på att arbeta lika mycket med personskildring som med komposition, och att våga vara mer nedtonad. Man behöver inte ta i så himla mycket hela tiden. Ta tex alla utförliga skildringar av de fantastiska måltider som de älskande intar. Visserligen välskrivna, men jag frågar mig varför?? För mig får de ingen riktig funktion i boken, de blir mer som ett sätt för författaren att briljera med sitt språk. Nu vänader jag blad, och kastar mig glatt över nästa bok. Får se hur den landar.
4 kommentarer:
Glömde säga att boken också var rolig, med sitt ofta bitska och ironiska språk. Kom på mig själv med att skratta högt några gånger, vilket inte brukar vara så vanligt när jag läser :)
Jag håller med om att boken tappar fart. Jag befinner mig i andra halvan av boken, och har lite svårt för att ta mig vidare. Både för att jag hela tiden blir störd av något av fyra barn, men också för att den helt enkelt inte känns så väldigt intressant.
Instämmer även om att huvudpersonen inte känns så väldigt osympatiskt! Det enda som är osympatiskt är att han jobbar inom porrindustrin och att han är lite cynisk.
Tycker du är riktigt vitsig också, Kerstin! När författaren först bränner sitt krut och det sen blir en falnande glöd...
Men jag håller med, det tog sig inte riktigt i slutet. Det enda dramat utspelade sig ju under hans delirium, men det var så spejsat, så det var ju lite svårt att ta på allvar, tycker jag, även om det hade en del finlitterära anspelningar. Och så förstås den dramatiska historien om hur Marianne och han flydde undan Kuonrat i ett tidigare liv. Nja.
När sen allt skulle snos ihop på slutet blev det bara lite för mycket för min del.
Men jag läste ju å andra sidan boken ända till slut. Så något är det ju som hållit mig kvar. Kan dock inte riktigt sätta fingret på vad det var!
"Hans" säger jag i förra kommentaren, förresten. Är det inte spännande att man aldrig fick veta hans namn? När Marianne Engels nämndes med både för- och efternamn nästan genomgående. (Award eller ej:-)
Skicka en kommentar