Näst-nästa bok: Min kamp

Hey! We're on a roll here! (Som man säger på svengelska.) Sofia har valt ut näst-nästa bok. Mötet blir väl högst sannolikt efter jul, så det här är ju något att föra upp på önskelistan!  Boken hon valt är den mycket omtalade Min kamp av Karl Ove Knausgård:

Men först lite Murakami, alltså.

Halvvägs genom Gargoylen

Trevligt bokklubbsmöte igår (som vanligt)!  Tyvärr hade ingen av oss läst färdigt boken. Men som tur var låg vi som läst jämsides (=mitten, ungefär) och det visade sig att även Kerstin som låg hemma med ond rygg kommit halvvägs. Vad bra! Då kan vi ju ta upp diskussionen här och avsluta boken tillsammans vad det lider!

Vi hann berätta lite om intrigen för dem som inte hunnit läsa något alls och sen diskuterade vi en del kring första intrycket:  Dramatisk början i högt tempo. Trots en massa vidriga detaljer drogs man snabbt in i berättelsen.  Men nu i mitten? Vad tycker ni andra?  Det har ju liksom stannat av.  Jag märker att jag hela tiden väntar på att det ska hända något riktigt dramatiskt i "nu-planet".  Berättelserna i då-planet är ju lite söta eller sorgliga eller vad de nu är, men de drar inte direkt upp tempot... Ska det bara bli något slags pussel av det hela? I long for some drama!

Sen diskuterade vi huvudpersonen: vad är han för personlighetstyp egentligen?  Som "porrkung" får han automatiskt en negativ stämpel. Men inte är han väl så osympatisk egentligen? Cynisk, förhärdad, en smula bitter, men mest ett offer för olyckliga omständigheter.

Vi diskuterade också varför den här boken blivit en sån storsäljare. Sussi hade läst någonstans att Andrew Davidson fick ett rekordstort förskott. Så vi kom att jämföra med en aktuell svensk debutant som också tjänat en hacka innan boken ens kommit ut - Jan Wallentin och Strindbergs stjärna.  Vad är det som får förlagen att storsatsa? Är det bokens ingredienser? Rider alla på något slags Dan Brown-våg? En gåta med historiska förtecken?

Vi hann också med att diskutera de olika sätt boken recenserats på. Den har blivit både hissad och dissad. Sussi konstaterade att hon av en recension att döma fått uppfattningen att det skulle vara en ganska "svår" bok, men sen insåg hon att så nog knappast är fallet om den gått och blivit en "major best seller".  Vad tycker vi? Hiss eller diss? (Kanske ska vänta tills vi läst klart!)

Jag har googlat lite olika recensioner, men beslutat mig för att inte läsa dem förrän jag är klar, bara för att vara säker på att inte råka ut för några "spoilers". Jag vill inte veta hur det hela slutar innan jag själv nått dit!

Kom att tänka på en sak: Varför nämns hela tiden Marianne Engel med både för- och efternamn, trots att hon kommer att bli berättarens närmaste? Varför inte någon av de andra personerna?  Är det något med hennes namn som jag inte fattat? (Ja, att hon är änglalik förstås, men måste hon alltid refereras till med både för- och efternamn för det? Räcker det inte med att göra det ibland bara?)

Nu ska jag krypa i säng och läsa en bit till innan jag somnar!

Maryse Condé: Färden genom mangroven

Francis Sacher återvänder till Guadelope för att dö. Han vet att han kommer att dö snart, eftersom det vilar en förbannelse över hans släkt. Han väljer att bosätta sig i den lilla byn Rivière au Sel medan han väntar. Färden genom mangroven är titeln på den bok om sitt liv han vill hinna skriva innan döden kommer. Men det är inte genom den boken vi får lära känna Francis Sacher, utan genom människorna runt omkring honom. Francis Sacher dör nämligen redan på första sidan i den bok med samma titel vi läser.

Färden genom mangroven utspelar sig under ett dygn, eller snarare en natt, då Rivière au Sels invånare deltar i Francis Sachers likvaka. Romanen är en kollektivroman, där varje kapitel handlar om eller berättas av en av byns invånare. Genom deras olika berättelser byggs bilden av Francis Sacher upp. Samtidigt tecknas också bilden av ön Guadelope och dess historia. Francis Sacher är illa omtyckt av många i byn, men också omtyckt av andra. Det är främst kvinnor som blivit betagna av honom. Sacher har gjort två av byns unga skönheter på smällen (vilket varit den främsta anledningen till att han fått så många manliga fiender) men han har också fått några av de äldre kvinnorna att känna sig både sedda och förstådda, något de inte varit vana vid i den patriarkala miljö de lever i.

På omslaget till den upplaga jag läst finns ett citat från DN: ”Detta är en författare i Nobelprisklass”. Det må så vara, men tyvärr blir jag varken fångad eller riktigt engagerad. Intressant i många stycken: ja. Och boken växer absolut under läsningens gång, vissa passager är förtrollande bra, men i det stora hela engagerande: nej. Tyvärr.

Petina Gappah: Sorgesång för Easterly (Elegy for Easterly)

Jag får erkänna att jag inte läst särskilt mycket litteratur från Afrika. Kanske för att det faktiskt finns ett något begränsat utbud. Särskilt när man jämför med den formliga svallvåg av anglosaxisk litteratur som sköljer över oss. Tack vare att årets bokmässa hade Afrika som tema har dock flera nya (och en del äldre också förstås) afrikanska författare uppmärksammats på de svenska kultursidorna, så förhoppningsvis blir det lättare att hitta till dem framöver.

En som fått väldigt mycket uppmärksamhet för sin debutbok, bokmässa eller ej, är Petina Gappah. Gappah är jurist från Zimbabwe och fram till nyligen bosatt i Schweiz. Tack vare sina författarframgångar har hon nyligen flyttat tillbaka till Zimbabwe för att fortsätta skriva därifrån. Debutboken, Sorgesång för Easterly, är en novellsamling där samtliga noveller utspelar sig i Zimbabwe. Jag är lite kluven till det här med noveller. Ibland känns det som det är för liten skillnad mellan novellerna i en novellsamling för att det ska kännas intressant att läsa alla. Författaren hinner liksom inte gå på djupet i en novell och har inte tillräckligt mycket nytt att berätta för att nästa ska ge något mervärde. Men så är det inte i Petina Gappahs fall! Det är jättespännande att läsa om olika levnadsöden i Zimbabwe. Jag vet i princip inte mer om landet än det som flimrar förbi på nyheterna eller jag råkar läsa i morgontidningen ibland. Men Gappahs berättelser har en trovärdig ton som gör att jag inbillar mig att jag lär mig något om landet och människorna som lever där. Hon låter dessutom novellernas respektive huvudpersoner ha olika bakgrund, ålder, förutsättningar och kön, vilket ytterligare bidrar till att novellsamlingen känns innehållsrik. Här finns besvärliga släktingar, hiv-smittade brudgummar, deprimerade studenter, skenande inflation, internetbedragare och allt däremellan. En underbart varierad och kryddig blandning, med andra ord! Spetsa den dessutom med en smula ironi och en och annan pik mot president Mugabe och hans PR-maskineri så anar du vad det är du hittar mellan pärmarna…

Kerstin Thorvall: När man skjuter arbetare

Kerstin Thorvall hann verka i många genrer innan hon avled i våras, några månader innan hon skulle fylla 85. Thorvall var den som 1976 startade vågen av så kallad bekännelselitteratur, när hennes Det mest förbjudna gavs ut. Den boken orsakade stormande diskussioner, något vi hade lite svårt att föreställa oss, när vi läste den i bokklubben ca 30 år senare. Tiderna förändras, sannerligen!

När man skjuter arbetare gavs ut 1993 och belönades med Moa Martinsson-stipendiet 1994. Det är en totalt uppslukande berättelse om den unga Hilma, den första i den strängt religiösa skogshuggarfamiljen som får möjlighet att läsa vidare. Detta sker tack vare hennes folkskollärarinna som kommer hem till familjen för att tala för flickans sak. Mer eller mindre motvilligt går föräldrarna med på att hon ska få läsa till lärarinna. Det är ju på gränsen till att förhäva sig. Men när nu en representant för ”myndigheterna” besvärar sig och lägger ett gott ord för Hilma, är det bara att underdånigt rätta sig efter det.

Hilma blir så småningom lärarinna och trivs med sitt arbete. Under sitt andra sommarlov åker hon och hälsar på sin kusin och hennes man i Tärnaby under några veckor, och där beseglas hennes öde. Hilma träffar en annan besökare i byn, adjunkten Sigfrid Tornvall och utsätts av honom för en intensiv uppvaktning. Inte lätt för en blyg flicka från landet att motstå. Och så går det som det går. Hastigt och lustigt finner sig Hilma hemma hos Sigfrids föräldrar och mitt i en virvelvind av bröllopsförberedelser. Hennes bröllopsförberedelser. Allt går väldigt fort, nästan för fort för att kännas anständigt. Men Sigfrids föräldrar, kyrkoherdeparet, driver på och bekostar generöst allt som behöver ordnas. Först efteråt uppdagas på ett mycket brutalt sätt för Hilma att Sigfrid är sinnessjuk och hon förstår då att det är därför kyrkoherdeparet haft så bråttom att få sonens äktenskap till stånd. Visserligen är det förbjudet för sinnessjuka att gifta sig, men kyrkoherdeparet verkar räkna kallt med att Hilma inte kommer att begära skilsmässa, när hon får reda på hur det egentligen är ställt med den nye maken. Och de har rätt. Hilma vill inte att hennes föräldrar ska få veta hur det förhåller sig och hon har ju dessutom lovat inför Gud att hon ska tillhöra Sigfrid tills döden skiljer dem åt. Hilma tar självmant på sig att bära sitt kors.

Det här är en skakande berättelse som till största delen utspelar sig under 20-talet. Det är en berättelse med flera teman, där de flesta ändå handlar om orättvisa och ojämlikhet. Det är otroligt störande att läsa om hur kvinnan underställs mannen. Vid giftermålet blir hon hans ägodel. Även om maken förgriper sig på henne, förväntas hon ”ställa upp”. Det är också en berättelse om klass, där de besuttna kan tänka sig en mesallians, eftersom en enkel arbetarkvinna på något sätt anses bli kompenserad för det brott hon egentligen utsätts för, i och med att hon får ”gifta upp sig”. Det är också tydligt hur olika religionens bud tolkas och efterlevs i skogsarbetarfamiljen respektive kyrkoherdefamiljen. Inte blir det hela mindre otäckt, när man vet att det är sina egna föräldrar Kerstin Thorvall valt att skriva om.

Tematrio: Titelmän

En sväng förbi Lyran och vi noterar att veckans tematrio handlar om böcker med ett mansnamn i titeln. Kollar av vår läst-i-bokklubben-lista och ser att vi har läst exakt tre böcker med ett mansnamn i titeln. Perfekt!  Här kommer vår lista med tre sinsemellan helt olika böcker. Det enda de har gemensamt är att de alla är skrivna av svenska författare:

Maria Gripe, Elvis Karlsson: En synnerligen fin liten bok som passar alla åldrar. Gripe skildrar en mamma-barn-relation som inte hör till de enklaste. Mamman har förväntningar på sin son som han omöjligt kan leva upp till. Vi får följa Elvis så nära inpå livet att man efteråt tror sig ha läst en bok skriven i första person, trots att den är skriven i tredje.

Peter Kihlgård, Kicki och Lasse:  En bok som hörde till de mest kritikerhyllade det år den gavs ut. Vi läste och fascinerades av konstruktionen: berättelsen återges i omvänd kronologisk ordning. Däremot var det flera av oss som inte riktigt gillade den, bland annat eftersom skildringen av Kicki inte kändes helt äkta, utan mer som ett utslag av något slags gubbsjukt önsketänkande.

Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga: Selma är ändå alltid Selma. Och Gösta Berlings saga är en riktigt smaskig skröna, fylld av fängslande personligheter. Kapitlen kan nästan läsas som enskilda noveller, men de hakar i varandra och fokus löper från person till person. I centrum återfinns dock Gösta himself.

Grattis Mario Vargas Llosa!

Yay!  Grattis Mario Vargas Llosa som fick årets nobelpris i litteratur!  Det var ju kul!
Och dessutom "räddade" det nästa bokval.  Boken vi ska läsa blir Haruki Murakamis Sputnikälskling. Finns i pocket och lär dessutom inte säljas slut när det nu inte blev något nobelpris till Murakami! Mötet blir hemma hos Tina. När det blir bestämmer vi väl så snart vi diskuterat klart Gargoylen hos Sussi den 26 oktober!

Näst-nästa bok: något av Murakami?

Just nu pågår spekulationerna om vem som ska få nobelpriset i litteratur som värst på kultursidor, bokbloggar och vadslagningsbyråer.  I morgon efter lunch vet vi.  En som finns med på listan (inte allra högst upp dock) är japanen Haruki Murakami. Jag hoppas det inte blir han som får det, eftersom jag tänkt att vi skulle läsa honom, när vi är klara med Gargoylen.  Om Murakami skulle vinna, skulle det inte gå att få tag på tillräckligt många ex av samma bok i bokhandlar eller på bibliotek på den här sidan jul, åtminstone. Och det vore ju synd. (Som om det inte fanns en miljon andra författare att välja bland istället!)

/T

Sofi Oksanen: Stalins kossor

Stalins kossor är Sofi Oksanens debutroman från 2003. Den blev mycket uppmärksammad i Finland när den kom. Delvis på grund av den litterära kvalitén, men kanske mer ändå på grund av ämnesvalet; livet som det kunde gestalta sig i Estland under det sovjetiska oket. Rent geografiskt så nära det kapitalistiska Finland, men ändå så långt borta. Bokens huvudperson är flickan Anna, dotter till estniska Katariina och hennes finske make. Anna växer upp i ”den ärkefinska småstaden” och får tidigt lära sig av sin mamma att dölja sitt estniska påbrå, eftersom estniska kvinnor är horor i finska ögon.

Till största delen handlar Stalins kossor om Annas ätstörningar. Hon lider av både bulimi och anorexia. Jag skrev ”till största delen” och syftade på det antal sidor som kretsar kring Annas förhållande till maten. Men sidantal är i det här fallet ett ganska irrelevant mått. I små sprickor i romanens kräkfyllda ”nu”, visar Oksanen upp korta stycken av ett ganska okänt, men skrämmande ”då”. I dessa stycken beskrivs bland annat vad som hände i Estland under Stalintiden och hur hans terror drabbade Annas mormor och morfar och den by där de lever. Där beskrivs också hur Katariina träffade sin finne på 70-talet och hur hennes liv gestaltade sig vid tiden kring deras möte och fram till dess hon kunde få utresetillstånd och flytta till Finland. Genom dessa glimtar får vi se hur absurt livet bakom järnridån kunde te sig och hur esterna tvingades att ständigt passa på sig själva för att inte råka illa ut under Sovjetstatens vaksamma ögon. Angivare fanns överallt och det gick inte att tala förtroligt ens i det egna hemmet. Katariina vet vad som gäller och framstår som ett under av självkontroll. Därför är det kanske är det inte så underligt att Anna i sin tur tar efter en hårt disciplinerad livshållning, även om den tar sig andra uttryck än hos modern.

Förutom de mer politiskt färgade tillbakablickarna, skildras också Annas personliga förhållande till det Estland hon kom att besöka regelbundet tillsammans med sin mamma. Här visas också sådant som framstod som enbart spännande i en liten flickas ögon. När Anna besöker det fria, renoverade och moderniserade Estland i vuxen ålder, inser man att det trots allt finns en hel del från den gamla tiden att också sakna.

Det är svårt att på förhand tro att det ska vara så lätt att ta sig igenom nästan 500 sidor som till stora delar är fyllda med beskrivningar av mat- och kräkorgier, men Oksanen lyckas hålla läsaren i spänning. Hon driver berättelsen framåt i ett alldeles lagom hetsigt tempo. Och som Maria påpekade under vår diskussion, själva kapiteluppdelningen, med ganska korta kapitel som varvas med mycket korta kapitel (eller kanske snarare stycken), gör att boken upplevs som både lätt- och snabbläst.

Stalins kossor är en bok som passar väl för en bokklubb. Vi hann inte gå igenom allt som skulle kunna ägnas en diskussion. Det finns massor kvar som vi kunde ha diskuterat. Som till exempel:

Hur var det med bilden av Finland och finnarna egentligen? Var den väldigt ofördelaktig? Eller var det bara helt "logiskt" att alla finska byggjobbare gick till prostituerade så snart de var på jobb i Sovjet?

Och hur är det med esterna som kom till Sverige? Jag är inte helt säker, men jag har känslan av att de mycket ömt har vårdat sig om att behålla sitt språk och lära sina barn det, även om barnen föddes i Sverige? Men de kom ju förstås hit i samband med andra världskriget, så det är kanske skillnad mot Katariina som utvandrade från Estland när det var annekterat av Sovjet? En annan tid, ett annat läge, liksom?

Och hur var det med hennes bulimarexi egentligen? På något ställe säger hon att hon inte lider av samma felaktiga kroppsuppfattning som andra anorektiker, vilket ju kan vara ett tydligt bevis på att hon faktiskt gör det. Men det handlade ju inte i första hand om att hon såg sig själv som fet, gjorde det det? Jag fick känslan av att det handlade om att kräkas upp skammen som fanns inuti henne (som det stod någonstans på de första sidorna). Den här tvångsmässiga tömningen av kroppen handlar om något slags rensning, inte i första hand om viktkontroll. Eller hur uppfattade ni andra det?