Miranda July: Ingen hör hemma här mer än du

Jag plöjer igenom vår bokhylla på jakt efter olästa böcker (finns massor) som är i ett så pass behändigt format att de lämpar sig för enhandsfattning (finns inte riktigt lika många). Detta är ett sätt att överleva de många och långa amningarna såhär i början av spädbarnstiden. Det blir också ett något annorlunda sätt att välja ut böcker att läsa, men så långt har det funkat ganska bra. Jag läser böcker som kanske inte stått högst upp på min att-läsa-lista, men som i många fall visar sig vara ganska bra. Dessutom är de i regel lite tunnare än genomsnittet och då läser man ju också ut dem ganska snabbt. Det är en tillfredställelse i sig.

En av de olästa böcker jag hittat och läst den här veckan är Miranda Julys Ingen hör hemma här mer än du. Jag köpte den på bokrean i vintras och minns faktiskt inte riktigt varför. Kanske hade det att göra med att hon uppmärksammades ganska mycket för filmen Me And You And Everyone We Know och att jag hade det i bakhuvudet? (Inte för att jag sett filmen.) Eller kan någon ha rekommenderat just den här boken? Minns inte. Jag hade i alla fall noll föraningar och noll förväntningar när jag började läsa. Och vad fick jag i utbyte? Jo, en mängd noveller. De flesta ganska korta. Den kortaste var bara två sidor, vill jag minnas. Språket är vackert och novellerna innehåller en massa små detaljer som är intressanta, udda eller bara fångade på pricken. Det är lätt att känna sympati för personerna och man kommer snabbt in i respektive story. Men det finns också något som tar emot lite. Precis varenda en av bokens 16 noveller handlar om ensamhet på ett eller annat sätt. Alla utom en eller två har en kvinnlig huvudperson och i övrigt är det väldigt mycket sexuell frustration och gärna med lite homosexuellt inslag. Inget av det är fel, det är bara att det känns som om det skulle kunna gå att vidga vyerna en smula, bjuda på en lite mer blandad kompott. Det är väl det som är styrkan med novellsamlingar? Att det verkligen går att bjuda på variation? Kanske är jag lite njugg. Och antagligen var det inte helt rättvist att sätta i sig hela novellsamlingen på en och samma dag. Det blir lite samma effekt som att sätta i sig en för stor godispåse. Man tycker inte det är så himla gott längre när man närmar sig botten av påsen. Bättre att äta lite åt gången. Och det är nog så den här boken ska avnjutas: lite åt gången.

Givet bokval?

Äntligen är DN Boklördag tillbaka i full sving efter sommaruppehållet! I gårdagens nummer ägnades ett helt uppslag åt Kerstin Ekman och hennes kommande bok Mordets praktik som spinner vidare på Doktor Glas. Känns som ett gjutet bokval för bokklubben någon gång framöver. Särskilt som vi ju avhandlat både Doktor Glas himself och Gregorius. Och nog vill vi väl få med just Kerstin Ekman på listan över författare vi läst tillsammans?
/Tina

Barack Obama: Min far hade en dröm

Åh! Här bara rinner dagarna och veckorna iväg! Jag har hunnit läsa en hel del i sommar, men inte bloggat om böckerna i samma utsträckning. Och nu måste jag skriva klar min fantasy-uppsats om jag ska ha en chans att få in den i tid… Måste i alla fall få berätta lite om Barack Obamas Min far hade en dröm, som är den senaste bok jag läst som inte är fantasykursrelaterad.

För mig var det väldigt intressant läsning. Boken består i grova drag av tre delar, där den första behandlar Obamas uppväxt, den andra hans tid som ”organisatör” i Chicagos mer utsatta delar och den tredje beskriver hans första resa till Kenya dit han åker för att lära känna sin släkt på faderns sida. Jag har förstått att många tycker att mittendelen är lite seg och ganska ointressant, men jag kan inte hålla med om det. För mig som är ganska intresserad av samhällskunskap och också hur det amerikanska samhället ser ut och fungerar, var den lika intressant läsning som de andra två delarna. Men från ett rent personbiografiskt perspektiv, ger del ett och tre mer direkt information om Barack Obama.

Vad är det då som gör att jag tycker boken var så intressant? Först och främst måste sägas att Obama skriver väldigt bra och förutom en del korrfel, är den svenska översättningen också bra utförd med många fotnoter som förklarar amerikanska fenomen eller historiska händelser som inte nödvändigtvis är så välkända för en svensk läsare. För det andra är boken skriven innan Obama gav sig in i politiken, så den känns befriande opolitisk. (Obama nämner i förordet till den här senare utgåvan att han kanske borde redigerat bort en del innehåll som lätt kan användas mot honom av politiska kommentatorer och meningsmotståndare. Renhårigt av honom att låta det bli kvar… ) Men det som tilltalar mig allra mest, är att boken ger en bild av en reflekterande människa som verkligen jobbat med sig själv och sina ställningstaganden. Det känns betryggande att en sådan person innehar ett av jordens mäktigaste ämbeten.

Något som både slår mig och som jag förundras över under läsningen, är hur starkt Obama identifierar sig med sin hudfärg. Det är väl aningen naivt att sitta i Sverige och tro att den amerikanska rassegregationen är överspelad sen länge, men när jag läser den här boken inser jag verkligen hur stort det är att en färgad man blivit USAs president. Ändå måste jag förundras över hur det fortfarande kan spela roll? Obama är ju som bekant uppväxt med sin mycket vita mor och sina lika vita morföräldrar. Den skillnad som finns mellan svarta och vita i USA borde ju på något sätt vara kulturellt eller värderingsmässigt betingad om den verkligen spelade roll, men här får man uppfattningen att det bara handlar om hudpigment. Otroligt, men inte desto mindre intressant och upplysande att läsa om.

Det finns mycket mer i boken som är intressant att fundera över och diskutera kring, som till exempel religionens betydelse i det amerikanska samhället. (Jag läste i The Economist häromsistens att om endast 5% av amerikanerna öppet erkänner att de inte skulle rösta på en svart presidentkandidat, säger inte mindre än 53% att de inte skulle kunna rösta på en ateist! Ännu något som är svårt att ta in för en som lever i det sekulariserade Sverige.) Så det här är återigen en bok som skulle ha varit väldigt intressant att diskutera i bokklubben!
/Tina